ARGUMENT OCH FAKTASAMLING INFÖR NATURBRUKSKONFERENSEN 2017

Inför Naturbrukskonferensen i Broddetorp 2017 har småbrukarorganisationer och miljörörelsen samlat in artiklar med argument och fakta kring de frågor som tas upp på konferensen. Vi hoppas kunna fylla på mer efter vart.

I år har landsbygdsfrågorna med striden om jordförvärvslagen hamnat i fokus av debatten. Regeringens livsmedelstrategi hotar riva upp den över 100 år gamla jordförvärvslagen som hindrade storbolag från att köpa upp bondens mark. Bakom detta förslag ligger en långvarig utveckling där svensk och internationell politik verkat för en typ av strukturrationalisering av jordbruket på storföretagens villkor. Den leder till ökad maktkoncentration med kortsiktiga vinstintressen som överordnade värden av hela ledet i odlingen och förädling av maten. Storföretagen ersätter naturen med genmanipulerade arter med allt färre sorter beroende av kemikalieindustrin, odlingen blir alltmer baserad på monokulturer som slår ut biologiska mångfalden, näringsvärdet i både vegetabilier och animalisk förda minskar stadigt, småbrukarna som ännu odlar 70 % av all mat slås ut genom storföretagens landgrabbing i Sverige och världen och ersätts med ett fossilberoende system av industrijordbruk och en mindre grupp jordbrukare som odlar närodlat och ekologisk för ett mindre skikt av befolkningen.

Mot denna utveckling står främst småbrukare och andra familjejordbrukare i hela världen, ofta i allians med konsumentintressen och miljörörelsen. Sverige har på flera sätt varit det mest extrema i hela västvärlden när det gäller att driva fram denna politik samtidigt som det funnits en del positiva inslag som restriktioner i antibiotikaanvändningen. 1990 gick alla riksdagspartierna med på att låta världsmarknaden härska över det svenska jordbruket vilket inledde en stark nedgång. 1992 infördes i samma samförståndsanda en anpassning till ett tänkt framtida deltagande i eurozonen med kapitalliberaliseringsdirektivet. Det gick längre än vad EU krävde och innebar att inte bara företag inom EU utan i hela världen fritt ska kunna spekulera i naturtillgångar i Sverige utom när det gäller ägande av mark som jordförvärvslagen sätter hinder för. EU inträdet 1995 ledde till en anpassning till en jordbrukspolitik som premierade produktionstillväxt som fortsatt skynda på nedgången för svenskt jordbruk så att vårt land idag har EU:s sämsta självförsörjningsgrad. Ytterligare internationella avtal som WTO och CETA späder på en utveckling mot ett alltmer storföretagsstyrt industrijordbruk.

Kombinationen i Sverige av en del något större krav på djurhållning och odling med att livsmedel som inte lever upp till dessa importeras har skapat problem för jordbruket, inte minst när även offentlig upphandling premierar mat som inte följt svenska regler.

Mot denna för landsbygden, folkhälsan och biologiska mångfalden farliga utveckling har bonderörelsen Via Campesina rest kravet om matsuveränitet. Det är folk och länders rätt att definiera sin egen jordbruks- och livsmedelspolitik, utan dumpning till tredje land. Den inkluderar prioritering av lokalt jordbruk i första hand avsett för att livnära den egna befolkningen, ge bönder och jordlösa tillgång till jord, vatten, utsäde och krediter. Bakom detta krav ställer sig alltmer miljö-, solidaritets- och konsumentrörelser. Politiskt har kravet blivit framträdande i kampen mot handels- och investeringsavtal som TTIP där breda allianser mellan bonde-, miljö- och arbetarrörelsen i flera länder har lett till segrar och en friare diskussion om rättvis handel. Konkret arbete politiskt och ekonomiskt för förbättrade villkor för småbruket och hållbar djurhållning och växtodling är också en kraft som växer samtidigt som den allmänna utvecklingen går i motsatt riktning och samlat industrijordbruket och storföretagens landgrabbing blir alltmer dominerande i länder som Sverige, Rumänien, Ukraina och andra delar av Europa för att inte tala om Afrika.

Sammantaget behövs en politisering av jordbruks- och matfrågan som ställer de som odlar marken och folkhälsan i centrum och gör det ekonomiskt och ekologiskt möjligt att bedriva jordbruk i Sverige. En politisering på flera områden med hjälp av sådant som stopp för internationella avtal som bjuder ut jordbruksmark till global spekulation och ökar storföretagens makt från genetiska sammansättningen av jordbrukets djur- och växtarter till omvandling av bonden till skuldslav under bankerna, stopp för överföring av kapital från landsbygden till storstäderna genom åtgärder som återinförande av statliga garantier för fastighetsköp, höjande av grundavdraget, demokratisering av ekonomin genom samverkan mellan konsumenter och producenter, ökad kvalité i djurhållning och odling utan djurfabriker och storskalig monokulturer som skadar biologiska mångfalden, offentlig upphandling som ställer samma krav på maten som gäller för svenska jordbruksprodukter och krav på offentliga investeringar till en hållbar omställning av jordbruket med högre näringsvärden i maten.

Samtidigt med att främja småbrukare och andra familjejordbrukare som styr bort från industrijordbruket måste den politik som leder i motsatt riktning bekämpas av bondefackliga organisationer själva och i allianser med andra rörelser som har gemensamma intressen att värna folkhälsan, miljön, landsbygden och social rättvisa både i Sverige och världen. Bara genom samtidig lokal, nationell och internationell kamp kan problemen lösas och de enorma storföretagen makt utmanas.

När det gäller skogsbruket och fisket och andra gröna näringar är problemen och lösningarna likartade.

Vi har delat in frågorna i följande teman i nedanstående lista med länkar till artiklar. Därefter följer utdrag ur varje artikel.

Matsuveränitet

Vad menas med matsuveränitet
http://www.nordbruk.se/index.php/matsuveranitet/

Matsuveränitet allt mer aktuellt
http://www.nordbruk.se/index.php/2017/03/21/matsuveranitet-allt-mer-aktuellt/

Smygstart för Ceta-avtalet
https://www.landetsfria.se/artikel/129092

Politiker offrar småskaligt jordbruk för tillväxt
http://www.landetsfria.se/artikel/128520

Småbrukare uttalar sig mot gmo
http://www.atl.nu/lantbruk/smabrukare-uttalar-sig-mot-gmo/

ECVC kritiserar de lögner som sprids av utsädesindustrin kring nya GMOs (NBTs)
http://www.nordbruk.se/index.php/2017/04/11/ecvc-kritiserar-de-logner-som-sprids-av-utsadesindustrin-kring-nya-gmos-nbts/

Bondens frihet
http://familjejordbrukarna.blogspot.se/2017/08/bondens-frihet.html

Återta makten över maten och naturbruket
Uppropet som startade naturbrukskonferenserna
http://www.jordensvanner.se/2010/uppropet-aterta-makten-over-maten-och-naturbruket-skriv-pa-nu

Skogsbruk

Varning för EU:s skogsbrukspolitik
http://www.nordbruk.se/index.php/2017/06/26/varning-for-eus-skogsbrukspolitik/

Omställning till socialt och ekologiskt hållbart jordbruk/Agroekologiskt jordbruk

Allt fler vill handla direkt från bonden
http://www.landetsfria.se/artikel/120858

Nya småbrukare får mentorer
http://www.landetsfria.se/artikel/125778

Animalier är ur hållbarhetssynpunkt fördelaktiga
https://www.svt.se/opinion/article6418335.svt

Kamp för småbruk och mot landgrabbing i Sverige och världen

Verktygslåda för ”land grabbing” och tillgång till mark i Europa
http://www.nordbruk.se/index.php/2017/05/13/verktygslada-for-land-grabbing-och-tillgang-till-mark-i-europa/

När löftet om en mjuklandning förvandlas till en riktig krasch
http://www.ja.se/artikel/53619/nar-loftet-om-en-mjuklandning-forvandlas-till-en-riktig-krasch.html

Bondens självavveckling
Recension av Helge Bergos bok ”Avviklinga av den norske bonden”, se artikel här.

Framtiden ägs av det småskaliga jordbruket
http://www.atl.nu/synpunkten/framtiden-ags-av-det-smaskaliga-jordbruket/

Det behövs fler småskaliga producenter
http://www.ja.se/?p=46380&pt=105

Desperata reaktioner – Dialog eller Självmord?
http://familjejordbrukarna.blogspot.se/2017/07/desperata-reaktioner.html

Bönders och Europas öde avgörs i Ukraina?
Se artikel här.

Striden om jordförvärvslagen

Här är lömska planen som bäddats in i livsmedelsstrategin
http://www.land.se/asikt/har-ar-lomska-planen-som-baddats-in-i-livsmedelsstrategin

Ministern: Nej, vi har ingen lömsk plan i livsmedelsstrategin!
http://www.land.se/asikt/ministern-nej-vi-har-ingen-lomsk-plan-i-livsmedelsstrategin

Sveriges Småbrukare: Sälj inte ut vår svenska åkermark Bucht!
http://www.land.se/asikt/sveriges-smabrukare-salj-inte-ut-var-svenska-akermark-bucht/

Vi behöver en modern jordbrukspolitik
http://www.bt.se/debatt/vi-behover-en-modern-jordbrukspolitik/

Landbygdsfrågorna och landsbygdskommitten

Systemkritik mot landsbygdsutredningen
http://www.nordbruk.se/index.php/2017/04/01/systemkritik-mot-landsbygdsutredningen

En landsbygdspolitik utan jord- och skogsbruk
http://www.nordbruk.se/index.php/2017/01/31/en-landsbygdspolitik-utan-jord-och-skogsbruk

Vad är en by?
http://framtiden.a.se/arkiv/nipakademin-i-ramsele

Civil beredskap och fred
Artiklar kommer senare

Biologisk mångfald
Artiklar kommer senare

Bonde- och naturbrukskamp i Sverige och världen

Kampen om maten och naturbruket
http://www.miljomagasinet.se/artiklar/110413-kampen-om-maten-och-naturbruket.html

Folkrörelsernas kamp för naturbruket – om bönder, lantarbetare och skogsarbetare
Häfte inför Naturbrukskonferensen 2011 i Ramsele, sammanfattningen och nedladdningsbar fil.

Vänstern blundar för historiskt block av jämlikar
se artikel här.

Folkrörelsernas uppror ger hopp åt världen
– Del 1: EU:s historiska offensiv mot folkrörelserna.
Ur Miljömagasinet, se artikel här.

Alleuropeiskt hopp eller kulturvänsterns förkrigstid?
– Del 2: EU:s historiska offensiv mot folkrörelserna.
Ur Miljömagasinet, se artikel här.

Boktips

Naturbruksupproret utgiven av Jordens Vänner
http://www.jordensvanner.se/2012/ny-bok-naturbruksupproret-lokal-och-global-kamp-for-jord-skog-och-hav

Bygg landet igen! Utgiven av Aktivism.info med stöd av Jordens Vänner
http://www.folkrorelser.org/bygg-landet-igen.html

Matsuveränitet

Vad menas med matsuveränitet

”Matsuveränitet är folks, länders och unioners RÄTT att definiera sin egen jordbruks- och livsmedelspolitik, utan dumpning till tredje land.

Matsuveränitet inkluderar:

Prioritering av lokalt jordbruk i första hand avsett för att livnära den egna befolkningen, ge bönder och jordlösa tillgång till jord, vatten, utsäde och krediter. Därför behövs jordreformer, kamp mot GMO (Genitiskt Modifierade Organismer), tillgång till utsäde utan hinder av patenträttigheter, och att en politik som betraktar vatten som en allmän nyttighet (public good) som förvaltas och distribueras långsiktigt hållbart under demokratisk kontroll.
Bönders och lantarbetares rätt att producera livsmedel och konsumenternas rätt att själva få möjlighet att bestämma vad de äter och hur, och av vem, det ska produceras.
Landers rätt att skydda sig själva från för lågt prissatt jordbruks- och livsmedelsimport.
Priser på jordbruksprodukter som är knutna till produktionskostnaden: Detta kan uppnås om länder och unioner tillåts lägga skatter på överdrivet billig import, förutsatt att de förbundit sig själva att favorisera en långsiktigt hållbar jordbruksproduktion och om de förvaltar produktionen på den inhemska marknaden så att den inte leder till strukturella överskott.
Att befolkningen själv tillåts vara delaktig i de jordbrukspolitiska besluten.
Att de kvinnliga böndernas rättigheter till fullo erkänns, inte minst därför att de spelar en avgörande roll i jordbruks- och livsmedelsproduktionen i världen och de facto utgör en majoritet av världens bönder.
….

Nyliberal politik underminerar matsuveräniteten.

Den nyliberala politiken prioriterar internationell handel och inte mat till folket och den politiken har inte bidragit till någon minskning av svälten i världen. Tvärtom har den ökat folks beroende av livsmedelsimport och har ökat industrialiseringen av jordbruket och äventyrar därmed det genetiska, miljömässiga och kulturella arvet på vår planet, liksom även vår hälsa. Den har tvingat hundratals miljoner bönder att upphöra med jordbruk, med emigration och utarmning av landsbygden som följd.”

Översättning: Hans Röös, NOrdBruk 2003
http://www.nordbruk.se/index.php/matsuveranitet/

Matsuveränitet allt mer aktuellt

”Med valet av Donald Trump, ökningen av extremhögern i Europa och ökad migration finns det ett akut behov av att intensifiera samarbetet mellan länder och deras befolkningar. Krig, klimatförändringar, utarmning av naturresurser, fattigdom, hunger och undernäring, men också ökningen av ojämlikhet, är grundläggande problem som mänskligheten måste försöka lösa tillsammans. Detta kan inte ske utan att ifrågasätta både den nuvarande nyliberala globaliseringen och de främlingsfientliga och nationalistiska riktningar som motsätter sig den ekonomiska globaliseringen för att samtidigt skydda och försvara sina egna intressen.
….
Sociala rörelser kämpar mot förhandlingar om ”fria” handelsavtal, och kräver klimaträttvisa, internationell solidaritet, och att de mänskliga rättigheterna för alla respekteras, överallt. Dessa olika kamper syftar till att uppfylla de förväntningar som de människor som drabbats av effekterna av den nyliberala globaliseringen har. Hälsosamma livsmedel, en god miljö, inkomster och sysselsättning. I hjärtat av dessa kamper är matsuveränitetsrörelsen, som hävdar folkens rätt att demokratiskt bestämma deras mat och jordbrukspolitik, och syftar till att radikalt förändra våra livsmedelssystem.

Vårt svar på uppkomsten av nationalism och främlingsfientlighet ligger i att stärka mobiliseringar på fyra nivåer (lokal, nationell, regional, internationell) för att uppnå matsuveränitet, ett krav som gjorts av den globala bonderörelsen La Via Campesina och många andra organisationer sedan 1996. Matsuveränitet är ”rätten för människor, deras länder eller samhällen, att definiera sitt jordbruk och livsmedelspolitik, utan dumpning gentemot tredje land”, (La Via Campesina, 2003). Det «sätter dem som producerar, förädlar och konsumerar hälsosam och lokal mat i hjärtat av vårt jordbruk och livsmedelssystem […] i stället för kraven från marknaden och transnationella företag …” (Nyéléni Forum, 2007). Matsuveränitet är ett demokratiskt krav, som går tvärtemot storföretagens agenda om maktkoncentration. Detta är inte en planerad reträtt: de sociala rörelserna som kräver matsuveränitet uttrycker internationell solidaritet och ifrågasätter inte den roll som den internationella handeln kan ha – trots att de kräver dess reglering och för en omfördelning mellan internationell handel och förstärkta lokala livsmedelssystem.”

Michel Buisson, Gérard Choplin, Priscilla Claeys och Gustave Massia

Textbearbetning: Joel Holmdahl, NOrdBruk

http://www.nordbruk.se/index.php/2017/03/21/matsuveranitet-allt-mer-aktuellt/

Smygstart för Ceta-avtalet

”I februari i år godkände Europaparlamentet Ceta-avtalet. Trots att alla EU-länder fortfarande måste ratificera förslaget innan det helt kan omsättas i praktiken kan delar av avtalet mellan EU och Kanada provisoriskt börja tillämpas redan nu. Sänkta tullar samt att öppna upp offentliga upphandlingar för kanadensiska företag är troligen det som först träder i kraft.

– Avtalet ska ses som en utveckling i en redan befintlig struktur. Det är en del av en större frihandelsplan som vi redan kunde se formen av när vi började att lägga ut jordbruk och naturresurser i världshandelssystemet, menar Torgny Östling. Han är ordförande i Nordbruk, en del av den globala småbrukarorganisationen Via Campesina.

Han är kritisk mot Ceta och framför allt mot den del av avtalet som innebär att företag får investera i andra länders naturresurser, något som främst drabbar de länder som förvaltar stora naturtillgångar, säger Torgny Östling.

Som det ser ut nu tillåter vi riskkapitalister att kortsiktigt spekulera i gruvor. Spekulation på jord- och skogsbruksfastigheter är en av de viktigaste anledningarna till avvecklingen av familjejordbruket. Folk flyttar från landsbygden. De som stannar kvar ser att färre och färre verksamheter finns på plats då nedskärningar i bland annat vård, skola, räddningstjänst och polis är dramatiska. Politisk representation försvinner med avfolkningen och därför röstas sådana här förslag igenom, för att det urbana Sverige tror att de tjänar på det.”

Landets Fria 7 juni 2017

https://www.landetsfria.se/artikel/129092

Politiker offrar småskaligt jordbruk för tillväxt

”I medierna gullas det med småskaligt jordbruk som aldrig förr. På bästa sändningstid ser vi harmoniska småbrukare som myser med söta djur eller skördar morötter i motljus. Om det förut var kändiskockar som var kelgrisar, så verkar det nu vara bonden som får folkets kärlek. När det görs reklam för svensk mat används ofta naturromantiska bilder som ska föra tankarna till ett litet familjejordbruk. Vi vill gärna tro att svensk mat till stor del produceras med småskaliga metoder.

Tyvärr avspeglas den här mediala medvinden inte alls i den förda jordbrukspolitiken. Attityden bland politiker och andra makthavare är precis som den varit sedan 1960-talet – strukturrationaliseringen måste fortsätta till varje pris. Allt måste bli större. Större areal per brukare, större maskiner, större djurbesättningar. Maten måste hela tiden bli billigare. Det är en utveckling som politiker från höger till vänster har varit märkligt överens om. Även tjänstemän och rådgivare inom lantbruket har spridit mantrat ”du måste bli större och effektivare för att överleva som lantbrukare”.

Svenska jordbruk läggs ner i en rasande takt, det är de små och medelstora som försvinner. Gårdarna ligger självklart kvar där de alltid har legat, men de brukas av någon annan än den som bor där. I södra Sverige har det som var tio aktiva gårdar 1990 nu blivit en aktiv gård.
….
Stora monokulturer med några få grödor, konstgödsel och bekämpningsmedel utarmar våra jordar. Minskad djurhållning betyder minskad vallodling (gräs och klöver) och vallen är motorn i att bygga upp en frisk och näringsrik jord. Minskad tillgång till stallgödsel betyder lägre mullhalt och ett större beroende av konstgödsel. Kravet på allt större skördar leder till att maten som produceras innehåller mer kolhydrater men mindre näringsämnen.
….
Ett jordbruk är inte som vilket företag som helst och livsmedel är inte vilken vara som helst. Frihandel och global konkurrens passar därför sällsynt dåligt ihop med produktion av mat. Jag vill därför utmana alla berörda makthavare att tänka ett varv till. Vill ni verkligen fortsätta att offra allt som är småskaligt i den heliga tillväxtens namn?

Medvetna konsumenter och småbrukare står på samma sida i den här lågintensiva konflikten. På den andra sidan står agroindustrin, globala företag med patent på gener. Där står tyvärr också aningslösa politiker.

Marina Eriksson, redaktör för tidningen Småbrukaren
Landets Fria 4 maj 2017

http://www.landetsfria.se/artikel/128520

Småbrukare uttalar sig mot gmo

Förbundet Sveriges Småbrukare antog vid sin senaste stämma ett uttalande mot användning av gmo.

”genmodifiering innebär att ändringar görs som naturen inte själv kan och att människan ännu inte kan veta vad det innebär i längden. …
Förbundet Sveriges Småbrukare tycker inte heller att gmo-grödor är lösningen på världssvälten. Bönder i fattiga länder måste få odla eget utsäde, inte tvingas att köpa in, det slutar i ekonomisk katastrof”

http://www.atl.nu/lantbruk/smabrukare-uttalar-sig-mot-gmo/

ECVC kritiserar de lögner som sprids av utsädesindustrin kring nya GMOs (NBTs)

”ECVC kritiserar starkt de lögner som sprids av utsädesindustrins i syfte att:
– eliminera all information tillgänglig för bönder och konsumenter om förekomsten av genetiskt modifierade organismer, vilket tvingade dem att odla, att föda upp och äta GMO mot sin vilja.
….
Industrin … försöker att skapa förvirring, utnyttja svagheten i EU-förordningen, som inte kunde överväga formuleringar rörande tekniker som inte existerade när det skrevs 1990.
För att uppnå detta bygger industri på ett undantag som exkluderar ”mutagenisk GMO” från tillämpningen av förordningen om Europeiska GMO.”

Uttalandet antogs av ECVC generalförsamling som samlades i Rom den 24 mars. Språkbearbetning till Svenska: Joel Holmdahl, NOrdBruk

http://www.nordbruk.se/index.php/2017/04/11/ecvc-kritiserar-de-logner-som-sprids-av-utsadesindustrin-kring-nya-gmos-nbts/

Bondens frihet

”I begreppet ”Food Sovereignty/Matsuveränitet”, som de europeiska bönderna myntade som ett politiskt ideal en gång på 1980-talet, när de insåg hur framtidens jordbruk/industrijordbruk skulle formas under inflytande från regelverket GATT/WTO, så ingick ett antal punkter, förutsättningar. … En var friheten att ta eget utsäde av egen gröda.”

Thomas Gunnarson, sekreterare Familjejordbrukarnas riksförbund

http://familjejordbrukarna.blogspot.se/2017/08/bondens-frihet.html

Återta makten över maten och naturbruket

Uppropet som startade naturbrukskonferenserna

http://www.jordensvanner.se/2010/uppropet-aterta-makten-over-maten-och-naturbruket-skriv-pa-nu

Skogsbruk

Varning för EU:s skogsbrukspolitik

”Svenska småbrukarorganisationen NOrdBruk varnar för att EU kommer att föra europeiska skogsbruksfrågor djupare in i den europeiska jordbrukspolitiken. I Bryssel fick NOrdBruk kämpa ensam mot det.

NOrdBruk befarar nya negativa konsekvenser för särskilt det tidigare så betydelsefulla kombinationsjordbruket och för utvecklingen på landsbygden. För en vecka sedan fattade EU-kommissionens rådgivande kommitté i skogsfrågor beslut i Bryssel om hur EU:s framtida skogspolitik ska se ut. Den europeiska småbrukarorganisationen ECVC, där NOrdBruk är medlem, lyckades avvärja kraven från de stora skogs- och jordbruksorganisationerna, industrin, kooperationen, den civila dialoggruppen CDG skog och miljöorganisationerna om att förstärka EU:s inflytande över skogen genom att knyta den ett steg närmare EU:s överstatliga jordbrukspolitik. Lockbetet skulle vara ökade bidragsmöjligheter liknande dem i jordbruket.

Den rådgivande kommittén fungerar i EU-systemet på samma sätt som en remissomgång i det svenska beslutssystemet. NOrdBruks ordförande Torgny Östling sitter sedan 2005 som ECVC:s representant. Med sin enda röst bevakar han de alternativa jordbruksintressena i förhållande till de storskaliga, representerade av COPA och COEGA, där svenska Lantbrukarnas Riksförbund, LRF, ingår.

Beslutet blev en kompromiss som innebär att skogens betydelse i EU:s jordbrukspolitik inte ska ”stärkas”. I stället ska EU-kommissionen genom ett mildare uttryck göras medveten om att delar av EU:s jordbrukspolitik redan inkluderar skogen. Det innebär bland annat att skogen ska få verka med sin fulla potential när det kommer till klimatfrågor.”

Gustaf Jillker

Först publicerad i Miljömagasinet, n24 2017.
http://www.miljomagasinet.se/

http://www.nordbruk.se/index.php/2017/06/26/varning-for-eus-skogsbrukspolitik/

Omställning till socialt och ekologiskt hållbart jordbruk/Agroekologiskt jordbruk

Allt fler vill handla direkt från bonden

”Just nu pågår en rad olika projekt för att öka kontakten mellan producenter och konsumenter. Under 2016 genomförs exempelvis förstudien Småskalig konsumentstödd matproduktion, ledd av organisationen Hela Sverige ska leva. Syftet är att att diskutera och kartlägga möjligheterna för en svensk motsvarighet till så kallad community supported agriculture, CSA och för att undersöka former för en nationell organisering och en paraplyorganisation.

Ett annat initiativ är Facebookgruppen Lokal andelsmat som startades sommaren 2014 och i skrivande stund har runt 2 800 medlemmar. Några hundra lokala producenter runt om i landet kan berätta om sig själva i ett dokument i gruppen, så att konsumenter kan kontakta dem direkt. De kan också skriva på gruppens tidslinje om de exempelvis säljer ett överskott av morötter just den här veckan eller om de ska stå på en lokal marknad ett visst datum. På tidslinjen finns också möjlighet för konsumenter att berätta att de letar efter en särskilt produkt nära dem.

– Det finns andra liknande initiativ men det unika här är att det blir en dialog, säger Jonas Wangsten, ordförande för Förbundet Sveriges småbrukare och en av initiativtagarna till Facebookgruppen.

Lokal andelsmat har flera syften, berättar han. Viktigast är att öka samhällets resiliens eller motståndskraft. I dag importerar vi i Sverige omkring hälften av våra livsmedel. För att bli mindre sårbara behövs en mångfald av gårdar i hela landet, menar han.”

Landets Fria 8 december 2015

http://www.landetsfria.se/artikel/120858

Nya småbrukare får mentorer

”– Vi står vid en kritisk punkt. Vi har några småbrukare som är riktigt duktiga på att slakta djur eller köra häst, men de kommer att dö och försvinna. Det är nu vi måste lyssna på den äldre generationen. Det som de kan står inte i några läroböcker, du måste ha någon bredvid som lär dig.

Småbrukarna främjar inte bara lantbruk utan även exempelvis slöjd och hantverk – ”allt vi får från jord och natur” som Caroline Henkelius förklarar det. Bland de drygt 20 mentorer som anmält sig hittills finns allt från skogsbrukare till personer som kan mycket om energieffektivisering och självhushållning.

– Vi har skrivit att man inte BLIR mentor – alla ÄR det. Många tror att mentorer måste vara 60 bast men att vara mentor har inget med ålder att göra utan livserfarenhet, och nyfikenhet. Alla som har livserfarenhet kan lära någon annan något, och ibland behöver man bara prata med någon. Jag tror att alla gagnas av att lära varandra. Som mentor lär du dig också väldigt mycket – när någon ställer en fråga startas en process.”

Landets Fria

http://www.landetsfria.se/artikel/125778

Animalier är ur hållbarhetssynpunkt fördelaktiga

” Jonas Paulsson argumenterar i sin debattartikel den 28 mars för att människor ska gå över till en växtbaserad diet, eller åtminstone dra ner på sin köttkonsumtion. Sårbarheten med en sådan dietförändring har dock tydligt framgått av den gångna vintern – med en ovanlig men inte alls unik årsmån för Sverige och inte heller för medelhavsländerna där grönsaksodlingar förstörts av köld och snö.
… Därtill är animalier ur hållbarhetssynpunkt fördelaktiga jämfört med vegetabilier, av flera skäl:
Näring: Orsaken är enkel. Ju mindre växtnäring som förs bort från åkern desto mindre måste ersättas. Gödseln som djuret under sin livstid producerar återförs till åkern och den lilla mängd växtnäring som förs bort när djuret slaktas ersätts av den naturliga vittringen av jordpartiklarna.
Vegetabilier för ”permanent” bort mellan 10 och 100 gånger mer växtnäring från åkern, och om produktionsförmågan ska upprätthållas måste förlusten ersättas.

Vatten: Vallen klarar sig på regnvatten, så nöt- och fårkött förbrukar en bråkdel av det vatten som krävs vid grönsaksodling, där konstbevattning är normalt. Därtill har den ständigt gröna, välskötta vallen god vattenhållande förmåga som gör att den klarar perioder av torka.

Avslutningsvis: Ekologiskt hållna får och nöt som får sin naturliga föda av gräs och örter är den mest hållbara och näringseffektiva föda du kan få. Så ät mer naturligt kött – för en bättre värld!”

Göran Rudbäck, fårbonde

Aktuell Hållbarhet 2017-04-16

http://www.nordbruk.se/index.php/2017/04/08/animalier-ar-ur-hallbarhetssynpunkt-fordelaktiga/

”Ät kött från svenska betesdjur med gott samvete”

”Så länge kor och får föds upp på gräs och inte utfodras med spannmål, så ingår de i kolets korta kretslopp där djur och växter samspelar i en ekologisk balans. Det är inte relevant om kor rapar metan eller grisar skiter. Djur i sig kan aldrig vara klimatbovar”, skriver Jonas Wangsten.

Konsensus i debatten tycks vara att kött är skadligt för klimatet, speciellt kött från idisslare som kor och får. Men det stämmer faktiskt inte. Väljer man rätt sorts kött kan man rentav hjälpa till att binda kol i marken.
Så länge kor och får föds upp på gräs och inte utfodras med spannmål, så ingår de i kolets korta kretslopp där djur och växter samspelar i en ekologisk balans.
De kan därför inte sägas höja halten av klimatgaser i atmosfären. I Sverige har vi gott om mark som inte passar för annan odling än gräs. Vall i växtföljden är också en förutsättning för ekologisk växtodling.

Naturbeteskött konkurrerar därför inte på något sätt med övrig livsmedelsproduktion. Det som höjer atmosfärens halt av klimatgaser är endast det kol som är långtidsbundet. Störst påverkan har vår användning av fossil energi.

För vår matproduktion så är det fyra stora faktorer som orsakar utsläpp av klimatgaser som inte ingår i kolets korta kretslopp.

Diesel för att driva jordbruksredskap och transportera maten, olja eller el för att torka spannmål, att jorden friläggs vid plöjning med utsläpp av lustgas och koldioxid samt tillverkning av konstgödsel vilket förbrukar mest fossil energi av alla verksamheter i världen.
….
För att vi skall få en hållbar matproduktion som klarar en betydligt lägre insats av fossil energi så behöver vi kraftigt öka andelen mindre jordbruk med djur av olika slag och egen växtodling. Först då går det att sluta kretsloppet av näringsämnen hyfsat bra och utnyttja samspelet mellan djur och odling.

Djur som är naturligt uppfödda på artegen föda är en väldigt viktig del i framtidens jordbruk.

Då får vi nyttigare kött, friskare djur och människor, energieffektivare matproduktion, bättre klimat, större yta för matproduktion, näringsrikare jordar, större matjordslager, ökad biologisk mångfald och en levande landsbygd.”

Jonas Wangsten
Ordförande för Förbundet Sveriges Småbrukare

https://www.svt.se/opinion/article6418335.svt

Kamp för småbruk och mot landgrabbing i Sverige och världen

Verktygslåda för ”land grabbing” och tillgång till mark i Europa

”Markkoncentrationen och land grabbing ökar dramatiskt över hela Europa. Trots sin tydliga kompetens inom jordbrukspolitiken, markanvändningen och livsmedelssäkerheten behandlar EU och många av dess medlemsstater jordbruksmark som vilken vara som helst. Detta har lett till negativa konsekvenser i form av markkoncentration och land grabbing i Europa där 2,7% av gårdarna (över 100ha) kontrollerar 50% av åkermarken.

Mest arbete och produktion i Europa utförs på små och mycket små gårdar. Europa har 12 miljoner gårdar, med 25 miljoner människor involverade i jordbruksproduktionen. 69% av gårdarna är mindre än 5 ha och den genomsnittliga storleken är 14.2 ha. Dessa små gårdar är en viktig pelare för livsmedelsproduktionen, arbeten på landsbygden och för miljöskyddet.

Genom att ignorera böndernas grundläggande roll har EU drivit på för en direkt och indirekt markpolitik som på EU-nivå och nationell nivå förbiser de olika funktioner som mark har. Offentliga pengar har stött markkoncentrationen genom subventioner som betalas ut inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken (CAP) som direktbetalningar, per hektar, som stora markägare drar nytta av och som förvärrar ojämlikheten gällande tillgång till land.

Frånvaron av tydlig och rättvis markreglering på europanivå har också underlättat land grabbing i hela Europa för energiproduktion, produktion av råvaror för livsmedelsindustrin, infrastrukturutveckling och annan kommersiell verksamhet på bekostnad av vår livsmedelsförsörjning.

Sociala rörelser och bonderörelser runt om i Europa har starkt motsatt sig landkoncentrationen och land grabbing på lokal och nationell nivå. Den europeiska delen av Via Campesina, The European Coordination Via Campesina, ECVC, har tillsammans med alliansen inom kampanjen ”Hands on the Land” [1] och andra producenter samt det civila samhällets organisationer mobiliserat på olika nivåer för att ena lokala ”mark-kampanjer” för att kunna nå fram med markfrågan till EU-institutionernas dörr.

Politisk mobilisering på lokal, nationell och gränsöverskridande nivå resulterade i godkännandet av resolutionen: “State of play of farmland concentration in the EU: how to facilitate the access to land for farmers?”. Denna resolution är resultatet av en lång process som inleddes 2012 och det är både en seger och en utgångspunkt för småskaliga jordbruksorganisationer.”

http://www.nordbruk.se/index.php/2017/05/13/verktygslada-for-land-grabbing-och-tillgang-till-mark-i-europa/

När löftet om en mjuklandning förvandlas till en riktig krasch

Två år efter tillkännagivandet som ledde till slutet för mjölkkvoterna, den 31 mars 2015, finns fortsatt ingen skymt av hopp vid horisonten för mjölkproducenterna. Idag fortsätter majoriteten av mjölkproducenterna i Europa att sälja varje kilo mjölk med förlust.

Att gå i konkurs eller sälja sina gårdar är den enda vägen ut för tusentals producenter. I Spanien har tio procent (nästan 1700 stycken) av alla mjölkgårdar som fanns före avskaffandet av kvoterna försvunnit. I Sverige har motsvarande 13 procent (drygt 550 stycken) av alla mjölkbönder lagt ner under samma period.

Under tiden växer och sprider sig livsmedelsindustrin. Multinationella företag såsom Lactalis, som äger Skånemejerier i Sverige, stärker sin makt. I många länder i Europa försöker man genomföra industriella projekt av jättemjölkgårdar. I Frankrike finns det ständiga försök att bygga gårdar för att hålla 1 000 kor och i Spanien, i provinsen Soria, Kastilien och León, planeras det för jättegårdar med 20 000 kor.

Det beräknas att detta jätteprojekt ensamt kommer att förbruka mellan fyra och 6,35 miljoner liter vatten per dag och producerar 368 000 ton gödsel per år. Det motsvarar en befolkning på nästan 4,4 miljoner människor. Endast 44 gårdar av denna storlek skulle kunna producera all mjölk som producerades i Spanien under 2016. Då av mer än 15 000 små och medelstora mjölkgårdar.
….
Endast återupprättandet av ett offentligt instrumentet för att reglera produktionen, att begränsa utvecklingen av stora gårdar och förhindra genomförandet av dessa jättegårdar kommer att kunna bromsa förstörelsen av den europeiska mejerisektorn och bevara kvaliteten och hållbarheten i vår produktionsmodell.

Joel Holmdahl och Torgny Östling
NOrdBruk – LaViaCampesina Sverige

http://www.ja.se/artikel/53619/nar-loftet-om-en-mjuklandning-forvandlas-till-en-riktig-krasch.html

Bondens självavveckling

”Helge Bergo är bonde från Övre Eksingedal i Hordaland i Norge. I boken Avviklinga av den norske bonden gör han upp med den politik som jordbrukarnas egna organisationer fört under efterkrigstiden som lett till en eskalerande nedläggning av gårdar och ödeläggande av bygder.

Den utveckling Bergo beskriver i stort är intressant ur folkrörelseperspektiv. Den säger något inte bara om Norge utan också om Sverige och kanske andra länder. Den handlar om hur folkrörelser genom att bli effektiva förhandlare för ekonomiska intressen förvandlas från att tillvarata medlemmarnas intressen bli satta under förmyndarskap av en organisationselit i tätt samförstånd med organisationseliten i andras organisationer med vilka man samverkar. Anseendet hos andra organisationseliter är viktigare än att sakligt argumentera för den politiska linje man för, en linje som ofta förklaras vara den enda möjliga, gärna både naturlig och rationell samtidigt. Denna linje växte fram i strid med det som en gång organisationerna grundats för. Från början fanns intresset att tillvarata alla bönders intressen och se på gårdarna längst uppe efter fjällsidan som ett värn också för gårdarna nere i dalen. Bonden sågs som en kulturell kraft och inte bara ett ekonomiskt verktyg. Men nationalekonomer som Gunnar Myrdal kom med andra tankar i slutet av 1930-talet som gick ut på att effektivisera och rationalisera jordbruket utan hänsyn till arbetskraften. Problemet var snarare att det behövdes större frånflyttning från bondgårdarna än något annat. Tankar som också fick stort genomslag i Norge och redan fanns starkt inom böndernas ekonomiska kooperativa rörelse där centralisering och gärna färre leverantörer tidigt blev ett måtto.”

Recension av Helge Bergos bok ”Avviklinga av den norske bonden”

Framtiden ägs av det småskaliga jordbruket

”Problemet är att både de som förespråkar eko och de som tycker att det konventionella jordbruket är bäst väljer att titta på fel sak. Det är storleken på jordbruksenheten som är avgörande.

Vi förleds ofta att tro att det är det storskaliga jordbruket som föder världens befolkning. I stället är det nästan tvärtom. Småbruk och koloniträdgårdar står för 70 procent av världens matförsörjning.

Om man vill att så mycket av matproduktionen som möjligt ska vara i samklang med naturen så behöver man se Sveriges matproduktion i ett historiskt perspektiv. År 1800 var vi 2,3 miljoner människor i Sverige. 150 år senare var vi 7 miljoner. På den tiden utvecklades jordbruket så att alla 7 miljoner försörjdes och att det till och med producerades ett överskott att exportera. Detta nästan utan några fossila eller importerade insatsvaror.

Huvudanledningen till ökad matproduktion var övergången från ängsbruk till ett vallbaserat jordbruk med kvävefixerande baljväxter. Även bättre växtföljd, täckdikning, förbättrade hästredskap, organiserad växtförädling och inte minst skiftesreformen bidrog.

Förbrukningen av annan energi än solens var försumbar. En mer resurseffektiv jordbruksproduktion har vi aldrig haft. Givetvis fanns det många gårdar. Växtodling och djur fanns på samma gård och många människor arbetade med matproduktion.

…. Dagens storskaliga jordbruk kan inte bli hållbart även om det ställer om till ekologiskt. Det storskaliga i sig är problemet.
….
Givetvis kommer det då att behövas betydligt fler människor i matproduktionen. Annars kan vi inte ställa om till ett hållbart jordbruk. Och det är ett hållbart jordbruk vi måste sträva efter. Som MP, SNF och alla andra miljö- och matorganisationer måste propagera för. Ekologiskt kommer på köpet…”

Jonas Wangsten
styrelsemedlem i Förbundet Sveriges Småbrukare

http://www.atl.nu/synpunkten/framtiden-ags-av-det-smaskaliga-jordbruket/

Det behövs fler småskaliga producenter

Det debatteras ofta om lönsamheten i svenskt jordbruk och i samband med det behovet av ytterligare strukturrationaliseringar. Fokus läggs ofta i ytterligare sänkta omkostnader för att uppnå ökad nettointäkt till producentled. På vägen dit så nämns uteslutande större produktionsenheter som den främsta lösningen. Men det finns ytterligare vägar att välja.

Den alternativa vägen är helt enkelt mindre gårdar. Dessa är överlag billigare, enklare och kräver betydligt mindre kapitalinsatser i form av inköp samt i maskinomkostnader. En mindre gård kan liksom en stor drivas rationellt, men på ett annat sätt. Av alla former av lokal och närproducerat som saluförs i Sverige, så är det merparten mindre producenter som står för livsmedelsproduktion och vidareförädling i detta segment. De är dessutom ofta en föregångare inom området. ….
För miljön är den stora vinsten att transporter och omlastningar samt resurskrävande kyllager tas bort, något som blir en allt viktigare pusselbit framöver i en långsiktigt hållbar livsmedelsproduktion. Summan blir lägre ingångskostnad i en mindre gård, minskade omkostnader för maskinpark men ökad nettointäkt. Detta leder i slutändan till att mindre jordbruk blir bärkraftiga. Behovet som finns i form av fler producenter visas i det faktum, att efter gården blivit känd i konsumentled blir ofta efterfrågan större än tillgången på produkter.
…..

Jörgen Leufstedt
ordförande Förbundet Sveriges Småbrukare
Per Nilsson
sekreterare, vice ordförande
Förbundet Sveriges Småbrukare
http://www.ja.se/?p=46380&pt=105

Desperata reaktioner –
Dialog eller Självmord?

”Devinder Sharma har följt den internationella jordbrukspolitiken i ett kvarts sekel. För tjugo år sedan var han och lyssnade på en indisk ekonom knuten till IMF som berättade att troligen kommer 400 miljoner indiska bönder lämna landsbygden de närmaste tjugo åren och flytta till städerna. Devinder Sharma såg detta som ett fruktansvärt framtidshot. En hemsk framtid. En ”urban skräckvision. Idag har han insett att det ekonomen uttryckte var inte en skräckvision utan en förutsättning för den ekonomiska utvecklingen. Bönderna skulle bli industriarbetare.
Men ekonomen hade haft fel. Det fanns inga arbeten i städerna. .. . bönderna sålde sin mark och gjorde ett försök i staden. När inget fungerade så återvände man till hemorten, fattigare än förut.

Hur gör man då i Frankrike, enligt ATL: franska-bonder-satter-hoppet-till-debatt

Och vad handlar det om? Samma reaktioner i Indien som Frankrike – självmord.
french-farming-hit-by-600-suicides-a-year”

Thomas Gunnarson, sekreterare Familjejordbrukarnas riksförbund

http://familjejordbrukarna.blogspot.se/2017/07/desperata-reaktioner.html

Bönders och Europas öde avgörs i Ukraina?

”Swedbank och rika länders storföretag vill få köpa Ukrainas svarta jord, billigt. Så kan det bli. EU och Valutafonden IMF kräver att Ukraina slopar lagen som hindrar utländska bolag att köpa åkermark. Ultranationalister, med nazisten Biletskij i spetsen söker försvara åkermarken. 7 miljoner ukrainabönders framtid hotas av Monsanto, John Deere och andra bolag. Härnäst kan EU:s tolv miljoner bönder hotas.

När Sverige och Polen drev på för att få Ukraina att skriva på ett associationsavtal med EU, var det två områden som EU och utländska investerare såg som intressanta för sin framtida vinst: skiffergas och jordbruk. Med oljepriset föll också priset för skiffergas, som inte fick någon boom i Ukraina.

Kvar står jordbruket som globala ’investerares’ hopp. …

I snitt är en USA-bondgård 10 gånger större än i EU, där de är större än i Ukraina. Ukrainas landsbygd hotas om storföretag tar över. Rädsla för arbetslöshet och social oro, vid uppluckring av lagen om att utländska företag inte får äga mark, men arrendera, gör att alla partier har varit mot lagändring. …

Politiker som lutar sig mot väst har föga val. För att IMF skulle ge nya miljardlån, behövde lagen hävas i mars. Men beslutet har skjutits till årets slut, efter det politiska tumult kravet skapat.”

Miljömagasinet (länk)

Tord Björk

Striden om jordförvärvslagen

Här är lömska planen som bäddats in i livsmedelsstrategin

”För några veckor sedan presenterade regeringen sin efterlängtade livsmedelsstrategi, ett dokument som ska ange inriktningen för Sveriges livsmedelspolitik fram till år 2030.

Vid en första anblick ser vi många positiva formuleringar och fina ord om hållbarhet, miljömål, ökad självförsörjningsgrad och minskat regelkrångel. Så långt är allt väl.

Men dokumentet innehåller också en tydlig och skrämmande plan för att kunna sälja ut vår viktigaste naturresurs – åkermarken.

Om planen genomförs så kommer det att vara dödsstöten för det småskaliga och hållbara jordbruket som ända in på 1980-talet stod för den största delen av vår matförsörjning.”

Fredrik Wangsten och Marina Eriksson, Förbundet Sveriges Småbrukare

http://www.land.se/asikt/har-ar-lomska-planen-som-baddats-in-i-livsmedelsstrategin

Ministern: Nej, vi har ingen lömsk plan i livsmedelsstrategin!

Svenskt jordbruk har stor potential att bidra till jobb och hållbar tillväxt på svensk landsbygd. Det är en av de viktigaste utgångspunkterna i Sveriges första livsmedelsstrategi som lades på riksdagens bord den 30 januari.

När nu regeringen går från ord till handling tar vi oss an de olika utmaningarna som finns för svenskt jordbruk och hela den svenska livsmedelskedjan.

Ett annat exempel rör frågan om lagstiftningens roll i strukturomvandling inom svenskt jordbruk. Med anledning av Fredrik Wangsten och Marina Eriksson, Förbundet Sveriges småbrukares artikel på Land.se (14 februari), vill jag betona att det är svenska lantbrukares egna beslut som gör att vi har en mångfald av små och stora lantbruksföretag och som alla är viktiga för en levande landsbygd. Dagens jordförvärvslag, daterad 1979, stiftades utifrån den tidens rådande omständigheter.

I dag driver många lantbrukare företag som är betydligt större än så och, precis som det konstaterades i konkurrenskraftsutredningen, finns det tecken på att nuvarande lagstiftning om jordförvärv och arrende hämmar företagsutvecklingen på svensk landsbygd.
….
Först efter noggrann analys kommer regeringen ta ställning till om, och i så fall på vilket sätt, specifika förändringar av lagstiftningen bör utredas vidare.

Sven-Erik Bucht, landsbygdsminister (S)

http://www.land.se/asikt/ministern-nej-vi-har-ingen-lomsk-plan-i-livsmedelsstrategin

Sveriges Småbrukare: Sälj inte ut vår svenska åkermark Bucht!

”Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht syftar i sitt svar på vår debattartikel att jordförvärvslagen är gammal (daterad 1979) och att den hämmar företagsutvecklingen på landsbygden.

Vi menar tvärtom, att vi ska tacka den gamla lagen för hur svensk landsbygd ser ut idag. Ett mångskiftande lapptäcke av små och stora gårdar som drivs av självägande bönder.

Bolagsförbudslagen som regeringen nu vill ta bort är i själva verket över hundra år gammal. Den kom till efter att sågverksbolag hade lurat en stor del av de norrländska bönderna att sälja sin skog till kraftigt underpris. En företeelse som brukar kallas för ”baggböleri”. För att undvika modernt baggböleri bör vi snarare skärpa jordförvärvslagen – inte montera ner den.

Internationellt brukar man använda begreppet ”land grabbing” när stora bolag köper upp andra länders mark. Det är ett allvarligt problem på många håll i världen och ökar även i Europa. I takt med anpassningen till EUs och WTOs frihandelsavtal har speciellt länderna i östra Europa drabbats hårt.

Bördig jord och förhållandevis låga priser har gjort jordbruksmark till en mycket bra investering för banker, fonder och globala jordbruksbolag. I Rumänien, som är EUs sjätte största jordbruksnation, har markpriserna stigit med hela 25 gånger sedan 2002.

Tre Rumänska småjordbruk läggs ned varje timma! The Transnational Institute (TNI) beräknar att 30-40 procent av den Rumänska jordbruksmarken nu ägs av investerare.

Om regeringen får igenom sin plan att underlätta för ”extern kapitalförsörjning” så kan vi få en liknande utveckling här.”

Fredrik Wangsten och Marina Eriksson, Förbundet Sveriges Småbrukare

http://www.land.se/asikt/sveriges-smabrukare-salj-inte-ut-var-svenska-akermark-bucht/

Vi behöver en modern jordbrukspolitik

”Dagens jordbruk och jordbrukspolitik har sina klara rötter i efterkrigstidens industripolitik. Landsbygdens folk skulle flytta in i tätorten och bli moderna medborgare. Den svenska likriktningen/industripolitiken blev så dominerande att en stor del av lokal mejeriverksamhet, med lokala sortiment, helt försvann då industri- tanken drevs helt igenom i hela produktionskedjan, från jord till bord. … De jordbruksföretag som nu efter sekelskiftet vuxit upp till internationellt konkurrensmässiga bulkvaruföretag har en svår sits den dagen då räntenivåerna stiger. … med livsmedelsstrategin, som de flesta medborgare tror är ett jordbrukspolitiskt beslut, kommer ett grundläggande samhällsproblem att koka ner till frågan om makten över maten handlar om bolagsägande av svensk mark i större grad än i dag. Och alltså därmed, i ett liberalt samhälle, makten över vad vi skall äta framöver. Den debatten måste vi medborgare ta nu och inte skjuta upp det och hoppas på att ”någon annan” löser ett mer än ett halvsekellångt politiskt problem.

Vi måste inse att en ”modern” politik är något helt annat än en fortsättning på industrisamhällets enfald. För vår egen skull.”

Thomas Gunnarson, sekreterare Familjejordbrukarnas riksförbund

http://www.bt.se/debatt/vi-behover-en-modern-jordbrukspolitik/

Landbygdsfrågorna och landsbygdskommitten

Systemkritik mot landsbygdsutredningen

”Den svenska småbrukarorganisationen Nordbruk är mycket kritisk till landsbygdskommitténs betänkande i sitt remissvar. Kritiken gäller framförallt avsaknaden av förslag på systemförändringar.

Slutbetänkandet innehåller 75 förslag på åtgärder för att stärka landsbygden. Det överlämnades till regeringen i början av januari i år. I förra veckan gick remisstiden ut, men ingen har riktat så stark systemkritik som Nordbruk.

Nordbruk sammanfattar utredningens förslag utifrån sitt perspektiv som bara ett plåster på såren i ambitionerna hos kommittén att bromsa avfolkningen och förbättra den svaga ekonomin på landsbygden och i svaga regioner. Nu läggs förslagen fram, men utan att ändå komma till rätta med grundläggande systemfel och utan konkreta långsiktiga förslag på förändringar vad gäller resursförvaltning, jordbruk, skogsbruk och andra naturbruksnäringar.
– Vi ser idag konsekvenserna av den lagstiftning som genomfördes vid systemskiftet de första åren under 1990-talet på grund av Sveriges anpassning till Världshandelsorganisationen WTO, EU och konsekvenserna av anslutningen till unionen.

Det är EU:s regelverk som idag avgör statens möjligheter eller begränsningar vad gäller att reglera statens ekonomiska satsningar på kommuner och regioner, konstaterar Nordbruk. Förslagen blir därför begränsade till ramarna för EU:s regelverk, och det borde ha framgått i kommitténs förslag.

Det som orsakar avfolkning och som även gör att välfärdssystemet idag inte klarar av sina grundläggande uppgifter är att svensk politik de senaste femtio åren skapat en skattemässig snedfördelning från fastigheter och naturresurser som skog, vattenkraft, jordbruk och gruvor.

Förslag på åtgärder är därför enligt Nordbruk att förändra lagstiftningen ifråga om skatter och vinster på produktion, naturresurser, mark, fallrättigheter och fast kapital till fördel för de regioner där resurserna är geografiskt lokaliserade.

Jordbruk och andra naturbruksnäringar styrs idag överstatligt genom EU:s jordbrukspolitik, påpekar Nordbruk. Det innebär en kraftig begränsning av statens förmåga att åstadkomma förändringar inom jordbrukssektorerna. Det förhindrar också en återuppbyggnad av ett allsidigt jordbrukssamhälle med nödvändig infrastruktur, god hälsovård och fullödig samhällsservice. Detta borde också ha framgått i utredningen, anser Nordbruk.

Det svenska jordbruket har ett asymmetriskt förhållande till det kontinentala jordbruket ifråga om brukande, distribution och handel, skriver Nordbruk. Det gör det nödvändigt med en åternationalisering av näringen för att det ska vara möjligt med ett förändringsarbete värt namnet. Asymmetrin i förhållande till EU gäller särskilt kombinationsjordbruket jord-skog och EU-ländernas olika förutsättningar demografiskt, geografiskt och klimatmässigt. Nordbruks förslag på åtgärd är svensk åternationalisering av jordbrukspolitiken.”

Gustaf Jillker
Miljömagasinet 2017

http://www.nordbruk.se/index.php/2017/04/01/systemkritik-mot-landsbygdsutredningen

En landsbygdspolitik utan jord- och skogsbruk

Landsbygdskommittén kom här om veckan med sitt slutbetänkande om vad som ska rädda landsbygden. ….

Skogens centrala betydelse i svensk ekonomi benämns men dess potentiella centrala roll i landsbygdens livskraft missas. I punkten ”Export.” kan läsas att man vill att näringslivet ökar sin export. Nu återfinns inte skogens förädlingsindustri på landsbygden längre, så inte heller här blir skogen inkluderad i landsbygdsekonomin. Varför nämns inte en sådan sak som att det inte är folk på landsbygden som äger skogarna? Återlokalisering av ägandeskapet över skogen och sågverksindustrin. Det hade gjort lite skillnad.

Vad gäller livsmedelsproduktionen uttrycker man en vilja att den ska öka och belyser åkermarkens framtida betydelse. Det enda som uttrycks för att uppnå denna ökning är det i och för sig rimliga kravet på att offentlig upphandling ska ställa motsvarande krav som ställs på svensk livsmedelsproduktion. Inte på något systematiskt vis tas jordbrukets fortsatta nedmontering upp. Ordet jordbruk nämns främst då biobränsle ska produceras för vår gröna ekonomi – på åkermark får då antas.

Det uppstår dock ett antal ytterligare hot mot den åkermark som i dagsläget fortfarande brukas på landsbygden. Till exempel föreslås en uppluckring av strandskyddet. När det har gjorts tidigare är det givet att sjönära åkermark exploateras först. Arrenden avbryts och incitamenten att upphöra med jordbruk till förmån för bostäder ökar. Det kommer dessutom enligt ytterligare förslag bli enklare att få lån till byggande på landsbygden. Det är bra att kapital frigörs för landsbygden men kopplat till sämre strandskydd ser vi en stor fara i att ytterligare åkermark kommer försvinna.

Tyvärr ser vi att Leader-metoden för projektstöd skall utvecklas än mer. Vi är kritiska till att stöd förmedlas på dessa grunder. Det leder inte till ett långsiktigt engagemang och bygger strukturer som endast undantagsvis överlever projektpengarna. Däremot sugs mycket av engagemang och idéer upp i den här byråkratiska apparaten.

Slutsatsen vi kan dra är att politiken för landsbygden knappt inkluderar politiken för de gröna näringarna. Annat än som turistattraktion och biobränsleproducenter. Inte på något vis föreslås förändringar som kan återupprätta jord och skog som det ekonomiska navet på landsbygden, i synnerhet i skogsbygderna.
Vi hade inte förväntat oss något annat. Vi KAN inte förvänta oss något annat.

Det ramverk som sätts av EU:s grundlagar, fördrag, får inte utmanas av nationella utredningar och WTO:s regelverk måste man förhålla sig till. De 75 punkter som presenterats av Landsbyggdskommittén är vad som tillåts inom det nyliberala ramverk hela det politiska etablissemanget accepterat att spela efter. Med bredband i varje hus kan vi i alla fall googla på hur man gör personlig konkurs i väntan på att EU-projektet ska rämna.”

/Styrelsen i NOrdBruk, LaViaCampesina Sverige

http://www.nordbruk.se/index.php/2017/01/31/en-landsbygdspolitik-utan-jord-och-skogsbruk

Vad är en by?

”Nipakademin baxar successivt sina idéer framåt. Det började med ett arbete för att återställa det gamla beteslandskapet i niporna, våra tvärbranter ner mot Ångermanälven och Faxälven. Vi har byggt upp nya jordbruk (Rafna Gård, Vagnede Highland, Vallens lantbruk med fl era), ett försäljningskooperativ för kött (Norrbete), ett slakteri (Rafnaslakt) och en del annat också. Närmast bygger vi ett nytt charkuteri (Slaktarn i Östersund) och börjar närma oss den första bredbandsbullerbyn. Medborgarkooperativet i Edsele, som driver skola med mera, har idag drygt 20 anställda. Kursen Gröna entreprenörer på Hola folkhögskola har skapat många nya kontakter och utvecklingsprojekt. Naturligtvis har vi också misslyckats med en del. Den norrländska skogsgrisen står till exempel och stampar. Formeln har varit att utveckla niplandskapets natur, kultur och företagande genom att arrangera seminarier och sammanföra människor till företagsbildningar. En viktig princip har varit att aldrig söka projektpengar. Vi har i stället sökt demokratiska vägar till självorganisering. Charkuteriet beräknas öppna i höst. Det byggs i en gammal skogsbruksskola i Halåsen i Krokoms kommun. Drömmen är att skolan ska bli ett Matens hus och det finns också möjligheter att bygga ett antal lägenheter i det gamla elevhemmet. Planen har under lång tid varit att skaffa kontroll över hela livsmedelskedjan från uppfödning fram till kund. Med charken kan vi också ta hand om slaktens biprodukter som fett, blod, ben och inälvor. Då ökar vi respekten för kossan och vad hon ger oss.”

http://framtiden.a.se/arkiv/nipakademin-i-ramsele

Civil beredskap och fred

Biologisk mångfald

Bonde- och naturbrukskamp i Sverige och världen

Kampen om maten och naturbruket

”Hur får vi en levande produktiv landsbygd där rikedomen som skapas inte alltmer förs bort från de som arbetar? Inspiration kan man få från tidigare folkrörelsers kamp för landsbygdens intressen, social frigörelse och ekologisk hänsyn.

Bönder och annan landsbygdsbefolkning har haft en betydligt viktigare roll för demokratiseringen av Sverige än den sedvanliga betoningen på industriarbetare och urban liberalism.

Det gäller demokratiseringens alla steg från att öppna riksdagens förhandlingar och införa tryckfrihet till den allmänna rösträttens genombrott där folkrörelserna med sina många arbetare och landsbygdsbefolkning spelade en avgörande roll.


I producentkooperativen dominerar tidigt storbönderna och godsägarna. Organiseringen av böndernas fackliga intresse kommer sent. Det blir i stället en organisering av bönderna och landsbygdsbefolkningen som självständig politisk kraft som blir den dominerande tidiga formen. Här är idén att bygga rörelsen underifrån genom sockenavdelningar avgörande för att Bondeförbundet ska bli en folkrörelse. Inte minst är Sveriges Landsbygdsungdom och Sveriges Landsbygdskvinnor avgörande för en massmobilisering av landsbygden.

En social kompromiss uppnås genom krisuppgörelsen 1932 och Saltsjöbadsavtalet 1938. Den har långvariga positiva konsekvenser genom etablering av välfärdsstaten och dess samförståndslösningar inom skogsbruk och jordbruk. Till priset av anpassning till staten och utstötning av de som förde vidare den självständiga folkrörelsetraditionen genom syndikalismen eller småbrukarnas egen organisering.

För jordbruket innebar samförståndslösningen att ett mycket stort antal jordbruk rationaliserades bort och bondekooperationen skaffade sig närmast monopolställning på en rad områden inom vidareförädlingen. De fick en maktställning där de kunde driva fram en långt gången centralisering.

Upproret mot samförståndslösningen startade i Adolfström 1966 i Lappland när de 40 byinvånarna vägrade sälja sina hemman så att Vindelälven kunde byggas ut. Något som 40 000 i dalgången ned mot havet ansågs ha nytta av. …
I städerna skedde uppbrottet mot samförståndet 1968-1969 när man började riva planken på bakgårdar och ockupera gator i protest mot bilismen och nedsågning av träd.

Protestviljan mot samförståndsmodellen var som starkast i bygder med småbrukare och syndikalister. Den stora urladdningen kom när trädkramarna satte sig i vägen för europeiska direktörers planer på byggande av motorvägar som led i storföretagens samlade plan för social nedrustning och bildande av EU:s inre marknad. 400 personer ställdes inför domstol i den största politiska rättegången i Sveriges moderna historia efter ockupationerna av byggplatsen i Bohuslän i samma bygder som fött Kynnefjälls motstånd mot provborrningar.

Centraliseringens makt ökade genom att böndernas fackliga sammanslutning RLF slogs samman med bondekooperationernas samverkan SL till LRF 1971. När Centern började föreslå än hårdare metoder för att tvinga fram ökad utslagning av småjordbruk för att främja större enheter bildades Småbrukare i Väst.

En offensiv kunde inledas som för jordbruket innebar avskaffande av den gamla regleringen och införandet av en ny, total anpassning till världsmarknaden. Därtill att alla naturresurser i Sverige inklusive jordbruks- och skogsmark skulle släppas fri för internationell spekulation och alla krav på att den som äger jordbruk eller skog ska ha erfarenhet för att kunna ta ansvar för detta avskaffades.

Inom jordbruket ledde det till ständigt minskad matproduktion, avskaffandet av länsvisa produktionskedjor för slakterinäringen till förmån för mer nationell eller delvis internationell nivå och annan centralisering av vidareförädlingen samt fortsatt avfolkning av landsbygden.”

Tord Björk

http://www.miljomagasinet.se/artiklar/110413-kampen-om-maten-och-naturbruket.html

Folkrörelsernas kamp för naturbruket – om bönder, lantarbetare och skogsarbetare

”I arbetet med jordbruks- och skogsbruksfrågor är det direkta producenterna i naturbruket som är de som främst sitter inne med kunskapen och förmågan att skapa de bästa ekologiska och sociala lösningarna för samhället. Men bonde-, lantarbetar-, skogsarbetar- och fiskarrörelsers syn är ofta marginaliserad i samhället och ofta aktivt tillbakaträngd. För att ställa om Sverige och andra länder rättvist till socialt och ekologiskt hållbara lösningar behövs en bättre kännedom om dessa rörelsers erfarenheter som grund för att bilda de allianser som kan behövas för att genomföra de maktförändringar som behovs.
….

De som arbetar med naturbruket på åkrarna och på fjället, i ladugården och i skogen har haft avgörande betydelse både för jordbruk och skogsbruk men också för den allmänna utvecklingen i Sverige. ….

Resultatet av den samlande historieskrivningen för bönder, lantarbetare och skogsarbetare är flera sällan påpekade insikter. Det samlade resultatet av dessa folkrörelser kamp var avgörande i de stora skiftena i samhällsordningen i Sverige. Det gäller demokratiseringens alla steg …. I texten lyfts särskilt fram nykterhetsrörelsen som hade sitt största genomslag i Sverige där det nästan helt saknades industriarbetare, i Jämtland som reaktion på skogsbolagens inrikes koloniala framfart i Norrland. Texten visar att bönderna och annan landsbygdsbefolkningen haft en betydligt viktigare roll för demokratiseringen av Sverige än den sedvanliga betoningen på industriarbetare och urban liberalism. Det är samspelet mellan demokratiseringssträvanden på landsbygden och i staden som är avgörande för att uppnå bestående förändringar som gör det formellt möjligt att förverkliga iden om alla människor lika värde i Sverige.

I nästa stora skifte gällde det social frigörelse för att gå från vad som var formellt möjligt till att demokratisering också skulle leda till socialt lika värde. Här gör återigen kombinationen av lant- och skogsarbetarrörelsen och bonderörelsens historia det möjligt att se att det är i denna del av arbetarrörelsen och i bonderörelsen som den sociala frigörelsen inte bara når alla delar av samhället utan också allmänt tar sig mer långtgående uttryck som gör att folkrörelserna samlat kan föra striden till en europeisk höjdpunkt. …

På jordbrukssidan hade Bondeförbundets uppslutning bakom en samförståndsmodell för rationalisering lett till accelererande utslagning av bönder vilket man för sent upptäckte och inte som Centerpartiet förmådda göra något åt.

Under slutet av 1980-talet raserades i praktiken samförståndsmodellen inifrån. Den ena partnern, arbetsgivarna och företagen lämnade förhandlingsbordet och valde att gå till konfrontation på alla områden. Den andra parten, de fackliga organisationerna valde att bortse från att samförståndsmodellen i praktiken inte fanns kvar med tilltro till att i alla fall snart samförståndsmodellen kunde återupprättas igen. Det enda rätta var att under tiden fortsätta försöka ha en dialog men inte ta någon strid där medlemmarna mobiliserades. Inom jordbruksområdet företräddes det fackliga intresset av samma organisation som företagsintresset vilket gjorde situationen än mer oklar.

..

Skogsarbetarfacket och lantarbetarfacket har minskat kraftigt och gått upp i större fackföreningar där de har en marginell roll. Samtidigt försämras villkoren för de som arbetar i lantbruket och skogen drastiskt. I skogen är man åter i den situation som rådde på 1930-talet eller tidigare med ett entreprenörssystem för både avverkning och skogsskydd där lägstbjudande får jobbet och entreprenörskåren har en svag förhandlingsposition. Skadorna ökar på virke, skog och natur. Personer utan utbildning skickas också ut i skogen inom arbetslöshetsprogram med allvarliga dödsolyckor till följd. I jordbruket finns en växande skara importerad arbetskraft med extremt låga löner och arbetsvillkor som också för oss långt tillbaka i tiden. Inom bärplockningen är situationen extrem med rena maffiametoder för att lura utländska bärplockare att ta dyra lån för att komma till Sverige som de senare inte har en chans at betala när bärsäsongen är för dålig, bärföretaget går i konkurs eller bemanningsföretaget använder sig av extrema indrivningsmetoder för att få in sina förtjänster på lånen. När de sociala förhållandena försämras inom jord- och skogsbruket samtidigt som de politiska partierna saknar program och ofta ens intresse för att motverka avfolkningen tilltar andra motsättningar kring sådant som jakt eller bensinpriser.

I takt med att samförståndspolitiken ersätts av en mer nyliberal politik blir det svårare att organisera motstånd mot den rådande utvecklingsmodellen. Miljörörelsen professionaliseras alltmer och blir mer inriktad på tekniska lösningar och inte sociala förändringar. Allmänt blir det allt svårare för miljörörelsen med lokal förankring samtidigt som globala konflikterna tilltar. Den dominerande nyliberala politiken leder till ökade sociala klyftor, arbetslöshet och att internationella förhandlingar får allt större betydelse för ekologiska och sociala frågor. I detta läge kommer återigen miljörörelsen närmare syndikalisterna men nu främst på riksplanet i samband med arbetslöshetsmarscher till EU-toppmötet i Amsterdam 1997 och folkrörelsesamarbetet Göteborgsaktionen inför EU-toppmötet i Göteborg 2001 med fokus på att ifrågasätta den nyliberala politiken som drivs fram av internationella organisationer som EU, WTO och IMF. SAC och MJV bjuder in gäster från hela världen från bondeorganisationen Via Campesina, fackföreningar och Jubilee 2000, rörelsen i tredje världen som riktar sig mot den ekonomiska globaliseringen. Göteborgsaktionens motkonferens startade på Hvitfeldtska gymnasiet med temat hur kan arbetar, bonde- och miljörörelsen samarbeta. Men folkrörelsekonferensen avbröts av polisen som omringade skolan med containrar och efter ett tag stormade byggnaderna och omhändertog närmare 500 personer. Göteborgsaktionens konferens genomfördes delvis ändå men i stort innebar EU-toppmötet ett stort språng i repressionen mot den globala rättviserörelsen. Drömmen om en förening av arbetar- bonde- och miljörörelsen tycktes vara en omöjlighet.

Mot slutet av decenniet började dock direkta aktioner komma till stånd igen. …

I Sverige och internationellt började Jordens vänner se Via Campesina och bonderörelser som centrala samarbetspartners. I GMO-frågan fanns ett gemensamt intresse. Men det gällde också frågorna kring förvaltningen av naturresurserna och omställning till ett hållbart skogsbruk och jordbruk. Detta samarbete har fortsatt i Sverige och Europa kring matsuveränitet för att hävda att varje land ska ha rätten att hävda möjligheten att med sitt jordbruk försörja sin befolkning. Ur detta tätare samarbete har samarbetet kring uppropet Återta makten över maten och naturbruket vuxit fram.

Idag råder andra förutsättningar än när folkrörelserna växte fram eller den maktkritiska miljörörelsen startade under 1960-talet i konflikt med samförståndets sociala kompromisser från 1930-talet. Konflikten stod under 1960- och 1970-talet ofta mot socialdemokratin medan det fanns en social bas i landsbygdens klassallianser för att stoppa exploateringar. Denna rörelse innebar en social frigörelse och resulterade i att avfolkningen avstannade under 1970-talet. I staden och på landet gick man till direkt aktion för ekologiska och sociala värden mot kortsiktiga vinstintressen.

Den sociala frigörelsen kom att avstanna. … Försöken att motverka den nyliberala ekonomiska globaliseringen mötte på starkt motstånd. För de krafter som är kritiska mot den rådande utvecklingsmodellen inom jordbruk och skogsbruk är problemet inte heller lätt att lösa. De som ser en tillbakagång till samförståndspolitiken där staten hade en central roll är lika lite en lösning som den mer marknadsorienterade modellen som samförståndet idag sluter upp bakom. Hur förvaltningen av naturbruket ska organiseras är en öppen fråga. Hur får vi en levande produktiv landsbygd där rikedomen som skapas inte alltmer förs bort från de som arbetar? Inspiration kan man få från tidigare folkrörelsers kamp för landsbygdens intressen, social frigörelse och ekologisk hänsyn. Men avgörande är den situation som råder nu och vilka möjligheter den kan ge i människans samspel med naturen.”

Tord Björk, aktiv i Jordens Vänners Bonde- och urfolksutskott

Häfte inför Naturbrukskonferensen i Ramsele 2011

Vänstern blundar för historiskt block av jämlikar

”En vänster som begränsar sig till att ena vänstern förmår inte att vara den kraft som behövs idag. Det som behövs istället är ett historiskt block där arbetarrörelsen måste se sig som jämlik partner med andra krafter för att lösa den sociala och ekologiska krisen genom att demokratisera samhället och världsordningen.

Magfrågan förenar många klassintressen som överbryggar den ökande klyftan mellan centrum och periferi inom Sverige och mellan länder. Det gör den till en grundbult för det historiska block som nu växer fram. Det sker som led i ett allmänpolitiskt uppsving för folkrörelserna globalt och i många länder. Solidaritetsrörelsen med tredje världen, miljörörelsen och småbrukarrörelsen organiserar gemensam kamp för att återta makten över maten och naturbruket främst i Sverige men också i internationell samverkan genom solidaritet över alla gränser. Miljö- och bonderörelsen motor i manifestationerna mot TTIP i hela Europa, krav på varje lands rätt att kunna försörja sin egen befolkning med det samlande begreppet matsuveränitet och en omställningsrörelse som arbetar på alla plan.

Detta allmänpolitiska uppsving kom också till uttryck på ett globalt möte i Berlin i oktober med Internationella fredsbyrån som värd. Här stod inte bara kampen mot militarisering på dagordningen. Lika viktig var kampen för en klimatomställning med väckelsetal mot krig och för klimatomställning av tyska LO:s, globala facket ITUC:s och internationella Jordens Vänners ordföranden.”

Tord Björk, aktiv i Jordens Vänners Bonde- och urfolksutskott

Folkrörelsernas uppror ger hopp åt världen
– Del 1: EU:s historiska offensiv mot folkrörelserna.

”De ukrainska bönderna beredde vägen för den ryska revolutionen. I den svarta jordens bördiga bälte i Ukraina och södra Ryssland hade inte jordbrukets utveckling följt med den omfattande befolkningsökningen. Livegenskapen hade avskaffats men försöken att skapa en ny konservativ kapitalistisk klass av bönder som skulle köpa jord av godsherrarna med hjälp av små avbetalningar blev ingen framgång. I den framväxande pengaekonomin blev jordtilldelningen för liten, många ställdes helt utanför och inkomsterna räckte inte till. 40000 bönder gjorde uppror våren 1902 i Poltava och närliggande län. Trakten där svenska stormaktsväldet och alltså senare tsarväldet mötte början på sitt slut. 105 lantegendomar plundrades. Upproret spred sig över hela den svarta jordens bälte in i våra dagars Ryssland. Det slogs ner med militär, massavrättningar och fängelsestraff.”

Alleuropeiskt hopp eller kulturvänsterns förkrigstid?
– Del 2: EU:s historiska offensiv mot folkrörelserna.

”I Östra Europa tar bönderna återigen strid i samma områden där 1902 den ryska revolutionen fick sin början mot den kapitalistiska världsordningen. Landsomfattande vägblockader organiseras i Ukraina mot ändring av skattelagar som drabbar små och medelstora bönder som resultat av de krav EU och IMF ställer. Nu hotar än större motsättningar. IMF ställer ultimatum och kräver att landets förbud mot att utländska bolag ska få äga den bördiga svarta jorden tas bort mot böndernas uttryckliga protester. De som hävdar att detta kan leda till att utländska storföretag tar makten över ukrainska landsbygden stämplas av EUs propagandacenter East Stratcom som spridare av rysk desinformation. I historiesyn och samtidssyn skapar nu EU institutioner för att strömlinjeforma en världsbild i enlighet med EU:s överordnade ideologi, att tillväxt och marknadsekonomi och därmed storföretagens intressen ska vara överordnat andra värden.

Det finns hopp. Förra året samlades i Rumänien bönder och miljövänner från hela Europa på ett möte för matsuveränitet, rätten för varje land att ordna sin självförsörjning av livsmedel. I Warszawa protesterade folkrörelser från hela världen när Nato och EU enades om att bedriva gemensamt hybridkrig mot Ryssland. I Berlin inbjöd Internationella fredsbyrån miljörörelsen och facket till gemensamma diskussioner om rättvis omställning för att rädda klimatet och freden. Medan västeuropeisk vänster samlas i namn av hela Europa på DiEM och andra möten där västliga parlamentariska partiers synsätt dominerar samlar sig Central- och Östeuropas folkrörelser på sociala forum för att protestera mot militarisering och åtstramningspolitiken.

I förlängningen av detta folkrörelsesamarbete finns hopp om en rättvis omställning av samhället som trotsar upprustningen och krigshetsen och istället sätter samverkan mellan landsbygd och stad i centrum. Lika lite som de sociala förändringarna i Ukrainas och Södra Rysslands jordbruksbygder för hundra år sedan kan isoleras från övriga Europa och världen kan de göra det idag. Tvärtom är det i gränsöverskridande solidaritet på trots mot de fiendebilder som EU och andra stormakter och storföretagen skapar som det finns en framtid.”

Bonderörelser

Bonderörelser utgick i självhushållssamhället från byar och socknar som värnade sitt livsuppehälle mot godsägare och kungar med hjälp av väpnade uppror. Målet var allas rätt till existensminimum. Sådana bondeuppror var kärnan i 1900-talets revolutioner i länder som Mexico, Ryssland, Kina och Vietnam, och målet uttrycktes ofta som jordreform, eller jorden åt den som brukar den.

Med uppkomsten av kommersiella matmarknader — i Västeuropa genomfört under 1800-talet och i Syd-länderna på gång just nu — förändrades bonderörelsernas repertoar. För att värna sig mot matgrossister och kemiföretag organiserade bönderna kooperativ för att stärka sig på marknaden och fackföreningar för att stärka sig politiskt. Med tiden uppkom konflikter mellan dem, eftersom kooperativen lydde samma lagar som andra marknadsaktörer och gynnade de rika mer än de fattiga.

I Nord-länderna har böndernas fackföreningar varit relativt framgångsrika i att utnyttja politiska påtryckningar för att värna den ekonomiska överlevnaden. I Syd-länderna har utrymmet varit mindre. Medan Nord har haft Syd som källa för billiga råvaror har Syds städer måst plundra landsbygden för att få resurser för sina ”utvecklingsprojekt”. Syds bonderörelser har därför varit mer klämda.

Deras fokus har varit att försvara sig mot exportjordbruken och andra storjordbruk. Under 1900-talet har kravet varit jordreform, dvs utdelning av dessas jord till bönderna. I detta har rörelserna varit ganska framgångsrika; storjordbrukssystemet har avvecklats efter 1945 i de flesta länder även om bara ca hälften av bönderna har kunnat dra nytta av det (lite fler i länder med starka bonderörelser som Kina och Indien, färre där jordreformerna var regeringsinitiativ).

Efter 1970-talet har fokus alltmer blivit försvar av byarnas rätt mot staten, och samtidigt att hävda sig mot städernas krav på billig mat. Under den allra senaste tiden har också försvaret av rätten till utsäde mot Nords s.k. intellektuella äganderätter blivit en stor fråga. Den globala rörelsen mot den nyliberala agendan bärs i hög grad upp av småbonderörelser som organiserar sig globalt i Via Campesina.

Litt: David Goodman & Michael Redclift: Refashioning nature, Routledge 1991; Jeffrey Paige: Agrarian revolution, The Free Press 1975; Derek Urwin: From ploughshare to ballotbox, Universitetsforlaget 1980; Solon Barraclough: An end to hunger, Zed 1991

Med länkar till:

Dokument
– Ayalaplanen
– Montreal Charter
– Första globala bondeförsamlingen

Bakgrundsartiklar
– En omvärdering av globaliseringen — jordbruksfrågan på nytt av Philip McMichael
– Demokratins bärare, kapitel 7
– Transnational Peasant and Farmer Movements and Networks, av Marc Edelman (extern länk)

Mobiliseringar
– den grundtvigianska bonderörelsen
– Irish Land League
– Bayrische Bauernbund
– Farmer’s Alliance
– Morelos zapatister
– Kisan Sabha
– den kinesiska bonderörelsen
– Hukbalahap
– den vietnamesiska bonderörelsen
– La Convención
– KRRS och Shetkari Sanghatana
– franskt bondemotstånd
– 6S
– Chiapas zapatister
– Via Campesina

Jan Wiklund
http://www.folkrorelser.org/rorelsemapp/bondr.html

Kapitel 7: Bönders försvar mot matmarknaderna
ur boken Demokratins bärare, Det globala folkrörelsesystemet

Detta kapitel i en bok där Jan Wiklund tar upp de folkrörelsernas globala historia tas bonderörelsens utveckling de senaste femhundra åren upp med ett avsnitt också om framtidens bonderörelser, några citat:

”bönder har ända sedan systemet upprättades på femtonhundratalet varit dess absoluta underklass. De har haft minst förhandlingsmakt gentemot systemets överklasser. Systemcentrums bönder hade i alla fall möjlighet att störa den offentliga ordningen och överklassens arbetsro. Och systemperiferins arbetare hade möjlighet att gå i strejk. Systemperiferins bönder har sällan haft sådana möjligheter, långt från systemets kommandorum som de har varit och möjliga att spela ut mot varandra över en hel värld. Så när nittonhundratalet började var de de enda i världen som inte hade fått del av någon som helst integration i form av demokratiska och socialstatliga reformer. För dem — en stor majoritet av världens befolkning vid sekelskiftet 1900 — innebar således världsmarknadssystemet plundring och inget annat.

Formerna för denna plundring varierade dock i hög grad i olika delar av världen, liksom också nivåerna. Ja, inte bara i olika delar av världen förresten; eftersom världsmarknadsregimen ofta tog över, anpassade och anpassade sig till lokala regimer och exploateringssystem kunde formerna variera från by till by, från bonde till bonde.”

” Bonderörelser har varit mindre effektiva än arbetarrörelser och nationella rörelser på att skaffa sig hegemoni över folkrörelsescenen. (Detta är orsaken till den mycket stora litteraturtorkan om bonderörelser; de intellektuella har helt enkelt tyckt att det har varit tråkigt med bönder). De har ofta fått finna sig i att agera fotfolk åt andra. Både åt andra folkrörelser som t.ex. de nationella rörelserna, och åt överklasser och elitskikt i deras kamp mot andra folkrörelser eller i deras interna bråk. De flesta som har studerat frågan skyller detta på bönders traditionellt begränsade horisont: bara de har kunnat tillgodose sina omedelbara lokala behov är de nöjda, menar man. Lite mer sofistikerade teoretiker pekar på hur marknadsbönders konkurrensförhållande till varandra försvårar samarbete [7]. Men det faktum att t.ex. den danska bonderörelsen med sina folkhögskolor och sin grundtvigianska väckelse och de mexikanska bönderna med sina krav på tierra y libertad effektivt kunde utmana även på hegemoniplanet visar att det har varit, och är, principiellt möjligt.”

” 1900 års bonderörelse handlade i en fas av världsmarknadssystemets utveckling då visserligen behovet av billig mat för lönearbetarna var viktigt, men då matproduktionen själv låg säkert i böndernas händer. Dagens bonderörelser står i samma situation som hantverkarna gjorde när de i början av artonhundratalet organiserade den klassiska arbetarrörelsen: de riskerar att förlora sin självständighet som producenter och bli lönearbetare under industridisciplin. Biotekniken är en av de två komponenter som ska vara bas för nästa Kondratievvåg, och det viktigaste syftet med biotekniken är att industrialisera matproduktionen, dvs lägga matens produktionsprocess under kapitalets förvaltning. Av den anledningen är bonderörelser mer centrala aktörer i konflikten mellan system och människor nu än de var för hundra år sen.

Frågan är hur de kan hantera denna sin ledande roll.

Därom vet vi ingenting. Men om vi får jämföra med erfarenheterna av arbetarrörelsetraditionen (och kasta en sidoblick på Baders folkrörelsecykel) förefaller tre trösklar vara avgörande. Man måste etablera en identitet som är tillräckligt attraktiv för att locka till efterföljd. Man måste formulera ett språk som sammanfattar kategorins erfarenheter och erbjuder ett trovärdigt program. Och man måste erbjuda en handlingsmodell som når spridning över viktiga delar av världen. Det var vad Första Internationalen lyckades med, på grundval av framgångsrika arbetarerfarenheter från chartiströrelsen och de franska revolutionerna 1789 och 1848.

Två omständigheter talar för att dagens bonderörelser kan komma att lyckas med detta.
Flera bonderörelser har visat sig oerhört lyhörda för kravet för att koppla sin lokala mobilisering med global och mobilisering för konkreta mål med angrepp på världsmarknadssystemets förhärskande ideologi.

Flera bonderörelser har också visat sig mycket skickliga i att sätta sig i spetsen för en folkrörelsemobilisering som går långt utöver bönderna som kategori. Bonderörelserna i t.ex. Maharashtra, Karnataka, Chiapas och Ecuador uttrycker förutom sina egna fackliga krav alla förtrycktas krav på samma sätt som arbetarrörelserna i 1800-talets Europa.

Och denna politik bärs upp av den utan jämförelse mest dynamiska globala småbondeorganisationen, Vía Campesina

Det talar för att åtminstone en del starka bonderörelser ser behovet att kämpa om hegemonin i världen, och det är i alla fall ett första nödvändigt steg.

Å andra sidan talar en omständighet emot. Arbetarrörelsen spreds ifrån ett centrum av industrialisering och följde med industrialiseringsvågen ut över världen och etablerade ett färdigt mönster för nya arbetargrupper att ansluta sig till. Vad angår bonderörelser finns inget sådant självklart centrum av påverkan. Starka hegemonisträvande identiteter måste här kämpa med andra mer inskränkta traditioner och det är inte självklart att de får överhand. Och de hegemonisträvande är i minoritet, än så länge.

Dock har bonderörelserna en styrka som är densamma över nästan hela jorden: de har inte lika starkt som arbetarrörelser och (i synnerhet) nationella rörelser dragits in i nittonhundratalets regeringsmaktsstrategi och sitter inte lika fast som de i dess förbrukade språk. De har därför stora förutsättningar att delta i skapande av den nya folkrörelsestrategi vi behöver.”

http://www.folkrorelser.org/demokratins/kap7.html

på engelska: http://www.folkrorelser.org/demokratins/chap7.htm

Boktips

Naturbruksupproret utgiven av Jordens Vänner
http://www.jordensvanner.se/2012/ny-bok-naturbruksupproret-lokal-och-global-kamp-for-jord-skog-och-hav

Bygg landet igen! Utgiven av Aktivism.info med stöd av Jordens Vänner
http://www.folkrorelser.org/bygg-landet-igen.html

Uttalanden från Naturbrukskonferensen 2017

Stoppa kapitalöverföringen från landsbygd till storstad!

Vi deltagare på naturbrukskonferensen (NBK) i Broddetorp i Falköping 2017 står upp för att värna naturbrukets avgörande roll för landsbygdens, Sveriges och världens framtid. Vi kommer från olika delar av landet från bonde-, miljö- och rättviseorganisationer. Vi motsätter oss den avveckling som sker utanför storstadsområdena och de ökande klyftorna i samhället.

I dagens globala ekonomiska system har mat, mark och vatten blivit en handelsvara som vilken annan som helst. Konsekvensen blir att endast de kapitalstarka aktörerna får tillgång till mark och därmed makten över världens matproduktion. Småbrukare som står för 70 procent av matproduktionen i världen utsätts för markrofferi till förmån för agroindustrin. Vårt alternativ är matsuveränitet där varje nation ska ha rätt att försörja sin befolkning med basföda. För det krävs att livsmedel och foder undantas från WTO och att jordbrukspolitiken åternationaliseras.

I Sverige har historiskt sett Norrlands inland särskilt utsatts för markrofferi (baggböleri) men idag är hela Sveriges landsbygd drabbad. Denna utveckling förstärks av att samtliga riksdagspartier spätt på en politik där marknadsekonomiska intressen överordnas intresset hos de som arbetar på fälten, i djurhållningen och skogen. Det öppnar för att privata spekulationsintressen dränerar landsbygden på människor och resurser.

I Falköpingsbygden formulerade Carl Berglund denna insikt redan 1910 i sitt upprop till landsbygdens folk: ”Det är huvudsakligen landsbygdens befolkning, som utan motsvarande förmåner av sina små inkomster får betala de kolossala förmögenheter, som storindustrin skapar genom ringar och trustbildningar. Det är en beskattning långt större än den, som pålägges av stat och kommun, och vars stegring ännu icke kan överskådas. Nationens förmögenhet samlas på detta sätt på ett fåtal händer, under det att den stora massan allt mera utarmas.”

Till NBK bjöds regeringspartierna, Centern och Vänsterpartiet in för att lyssna på NBK:s budskap och ge gensvar. Kritiken var skarp mot att samtliga riksdagspartier inte ser naturbrukets centrala roll i sina landsbygdspolitiska program. Partierna uppmanades att starta en uppgörelse med det förödande enhälliga riksdagsbeslutet 1992 om att släppa globala spekulanter fria att göra kortsiktiga vinster på naturresurser i Sverige som ett led i anpassningen till EU. Det omöjliggör en ansvarsfull förvaltning av naturresurserna.

Carl Berglund skrev också i uppropet 1910: ”De politiska partierna komma att överbjuda varandra med stora fraser i främjandet särskilt av böndernas intressen, under det att de i sina gärningar alltjämt förbliva penningmaktens ödmjuka tjänare.”

På NBK framkom att småbrukarorganisationerna och Jordens Vänner har varit enhälliga i sin skarpa kritik av regeringens livsmedelsstrategi och landsbygdskommittén där alla riksdagspartier deltagit. Dessa för fram publikfriande bidrag och förslag som kan marginellt påverka utvecklingen men inte ändra den negativa huvudriktningen. Det saknas en insikt om hur de som arbetar i naturbruket är avgörande för både landsbygden och välfärdsstaten och hur en för hela landet enande politik kan skapas genom en reglerad blandekonomi.

Den historielöshet som ledde till ett systemskifte i början av 90-talet är något som genast måste åtgärdas. Vi uppmanar organisationer och partier att stödja insamling och publicering av erfarenheterna av hur nedmonteringen gick till av ett jordbruk i Sverige som klarade folkförsörjningen och civila beredskapen.

Efter tre dagars föredrag och diskussioner, folkmusik och samtal människor och organisationer emellan enades man om gemensamma strategier och uppföljning av avgörande frågor för gröna näringar, biologisk mångfald, samhällets beredskap, satsning på modern landsbygd kring bygemenskap och andra framtidsfrågor.

Särskilt hoppingivande var att ungdomar på mötet började förbereda ett nätverk för unga småbrukare. Inte minst frågan om hur unga kan få tillgång till mark för att odla betonades som viktig.

Det som också var hoppingivande var det starka inslaget av deltagande småbrukarorganisationer av alla de slag. Det gällde även den förkonferens på fredagen om rättvis omställning ordnad av Jordens Vänner om hur hela samhället kan ställas om. Här bestod närmare hälften av deltagarna av de som odlar vår föda och förser oss med kött från småskaliga och ofta ekologiska jordbruk i en kraftsamling för att ifrågasätta rådande ekonomiska system. Det som behövs är istället en ekonomi som regleras så att de skalfördelar som industrin inklusive finansindustrin har inte tar överhanden över naturbruket samt offentliga investeringar i en rättvis omställning av naturbruket, industrin, boende, energi och transporter.

Hoppingivande var också att en uppföljning kan ske i både Sverige och internationellt. 6-13 november genomförs matsuveränitetsveckan runtom i landet som organiseras av småbrukarorganisationer, solidaritets- och miljörörelsen. 17-18 november ordnas ett alternativt toppmöte i Göteborg i samband med EU toppmötet om tillväxt och rättvisa jobb. Här är småbrukarorganisationen NOrdBruk och Jordens Vänner aktiva för att föra fram naturbrukets intressen tillsammans med deltagare från hela Europa som ifrågasätter storföretagens makt.

Med småbrukare i alla generationer som pådrivande kraft har de två träffarna i Broddetorp för rättvis omställning och naturbruket ökat hoppet inför framtiden. Vi hoppas att bidra till framväxten av en allians mellan land och stad som kan förändra Sverige och varför inte världen?

Antaget av deltagare på Naturbrukskonferensen i Broddetorp 22 oktober 2017

Uttalande om CBD (Konventionen om biologisk mångfald) och Naturvårdsverkets regeringsuppdrag om traditionell kunskap för bevarande och hållbart utnyttjande av biologisk mångfald (M2017/000665Nm)

NBK uppmanar Naturvårdsverket att fullt och transparent analysera historik och nuläge, samråda med och i arbetet beakta berörda brukargrupper som kultur- och kunskapsbärare såsom bland andra jord- och skogsbrukare, samer, fäbodbrukare, skärgårds-, fjäll- och skogsbönder, skärgårds- och insjöfiskare, jägare och hemslöjdare.

Antaget av deltagare på Naturbrukskonferensen i Broddetorp 22 oktober 2017

Sluta mörda jordrättsaktivister!

Ännu en jordrättsaktivts har mördats. 28-årige Santiago Maldonado mördades på grund av sitt engagemang för mapuchefolkets jordrättigheter. Han misshandlades av polisen och hittades igår i provinsen Chubut. Den argentinska regeringen påstår att polisen inte är ansvariga. Vi fördömer polisen och argentinska regeringen och anser att mordet måste utredas och att ansvariga ställs till svars.

Antaget av deltagare på Naturbrukskonferensen i Broddetorp 22 oktober 2017

”Livsmedelsstrategin leder oss på helt fel väg”

http://www.atl.nu/synpunkten/livsmedelsstrategin-leder-oss-pa-helt-fel-vag/

Livsmedelsstrategin leder oss på helt fel väg

Samhällets och jordbrukets problem är desamma världen över: Urbanisering och blind tilltro till teknik och marknadslösningar i stället för satsning på livsmedelssuveränitet, skriver Thomas Gunnarsson, Familjejordbrukarnas riksförbund.

Svensk och europeisk jordbrukspolitik är sammanflätad med världen i övrigt i en global röra. Problemen i svenskt jordbruk har paralleller i andra delar av världen.

Man förundrar sig över är denna enfald. Måste alla göra samma misstag? Dessa viktiga frågor kommer att diskuteras på Naturbrukskonferensen i Broddetorp nu i oktober.

I Businessworld den 24 augusti beskriver den indiske jordbruksdebattören Devinder Sharma den indiska statens utveckling från självständigheten på 1940-talet till i dag. Man kan där se hur samma politiska och ekonomiska tankar har vuxit fram parallellt i Sverige och Indien.

Efter självständigheten på 1940-talet värderades en säker inhemsk livsmedelsförsörjning, det som brukar kallas Food Sovereignty, livsmedelssuveränitet på svenska, högt i Indien. Den indiske premiärministern Nehru uttryckte sig så här: Det är mycket förödmjukande för ett land att importera livsmedel, allt annat kan vänta, men inte jordbruket.

Denna politiska inställning stod sig fram till 1980-talet, i Indien som i Sverige, då nya tankar uppstod. I Sverige skapade LRF det så kallade spårbytet som stödde avregleringen av jordbruket.

I de mer internationellt inriktade delarna av europeisk bonderörelse bildades en motrörelse, senare kallad La Via Campesina, med sitt ideologiska huvudnummer Food Sovereignty.

Även Indien förändrades. På samma gång som spårbytet genomfördes i Sverige infördes en landsbygdspolitik i Indien som påminde om 1947 års svenska jordbrukspolitiska beslut – att flytta landsbygdsbefolkningen till städerna. På 20 år skulle 400 miljoner människor lämna landsbygden.

I en tid av ”jobless growth” behövdes inte arbetskraften. Bönderna har blivit skuldslavar. Importen av livsmedel har ökat till enorma nivåer.

På sin blogg “Ground Reality” beskriver Devinder Sharma problemet ur ett mer konkret mänskligt perspektiv. Denna jordbrukspolitik skapar sakta en kommande svält där den indiska landsbygdsbefolkningen äter betydligt sämre både vad gäller kalorier och näringsämnen än för fyrtio år sedan.

Summan av dessa politiska idéer visar sig vara en sakta inrullande livsmedelskatastrof genom en extrem urbanisering som ekonomisk princip, även när industrin ingen arbetskraft behöver, och en avfolkning av landsbygden med ökad fattigdom.

Samma principer genomsyrar den indiska politiken och den svenska livsmedelsstrategin: ökade skördar, mer teknik, riskhantering/försäkringar och statlig it-kontroll av lantbruket. Istället borde Livsmedelssuveränitet vara en självklarhet. En nödvändighet!

Sekreterare Familjejordbrukarnas Riksförbund

Thomas Gunnarson

Folkrörelsernas kamp för naturbruket

- Om bönder, lantarbetare och skogsarbetare

> Ladda ner hela rapporten som pdf

Sammanfattning

De som arbetar med naturbruket på åkrarna och på fjället, i ladugården och i skogen har haft avgörande betydelse både för jordbruk och skogsbruk men också för den allmänna utvecklingen i Sverige. Med denna utgångspunkt skiljer sig denna historieskrivning från annan historieskrivning. Den brukar först skilja på arbetarrörelse, bonderörelse och miljörörelse. I nästa steg skiljer den på arbetarrörelsen i tiden fram till det parlamentariska genombrottet där facklig och annan arbetarkamp står i fokus och efteråt då arbetarpartierna ges huvudrollen. För bonderörelsen sker uppspaltningen i funktionen mellan det partipolitiska uttrycket och den producentkooperativa och fackliga delen. För miljörörelsen som här behandlas när den är kopplad till de som arbetar med naturbruket så brukar historieskrivningen vara inriktad på organisering och ideologi men inte som här på sociala strider.

Resultatet av den samlande historieskrivningen för bönder, lantarbetare och skogsarbetare är flera sällan påpekade insikter. Det samlade resultatet av dessa folkrörelser kamp var avgörande i de stora skiftena i samhällsordningen i Sverige. Det gäller demokratiseringens alla steg från att öppna riksdagens förhandlingar och införa tryckfrihet till den allmänna rösträttens genombrott där folkrörelserna med sina många arbetare och landsbygdsbefolkning spelade en avgörande roll. I texten lyfts särskilt fram nykterhetsrörelsen som hade sitt största genomslag i Sverige där det nästan helt saknades industriarbetare, i Jämtland som reaktion på skogsbolagens inrikes koloniala framfart i Norrland. Texten visar att bönderna och annan landsbygdsbefolkningen haft en betydligt viktigare roll för demokratiseringen av Sverige än den sedvanliga betoningen på industriarbetare och urban liberalism. Det är samspelet mellan demokratiseringssträvanden på landsbygden och i staden som är avgörande för att uppnå bestående förändringar som gör det formellt möjligt att förverkliga iden om alla människor lika värde i Sverige.

I nästa stora skifte gällde det social frigörelse för att gå från vad som var formellt möjligt till att demokratisering också skulle leda till socialt lika värde. Här gör återigen kombinationen av lant- och skogsarbetarrörelsen och bonderörelsens historia det möjligt att se att det är i denna del av arbetarrörelsen och i bonderörelsen som den sociala frigörelsen inte bara når alla delar av samhället utan också allmänt tar sig mer långtgående uttryck som gör att folkrörelserna samlat kan föra striden till en europeisk höjdpunkt. Det sker genom Europas mest omfattande strejkvåg på 1920-talet där Syndikalisterna med sin registermetod var de mest stridbara och stod för en tredjedel upp till hälften av alla strejker där det starkaste styrkebältet var skogsarbetarna. De var så starka att de till och med lyckades tidvis överbrygga den hårda motsättningen mellan LO anslutna och SAC anslutna och fick i Härjedalen infört löften om att respektera varandras strejker. Genom sina militanta kampformer mobiliserade syndikalisterna med glesbygden som en viktig bas ett lyft för hela Sveriges arbetarklass och inte bara där koncentrationen var som störst. Lantarbetarrörelsen bidrar också på ett avgörande sätt för att kampen ska nå dit den är som svårast. Återigen är det den från LO oberoende Upplands lantarbetarförbund som är tongivande och för an under 1920-talet genom strejker och folkbildning efter uppsvinget som kom av sig i Skåne före första världskriget. Avgörande för att övertyga bonderörelsen om kollektivavtal och se arbetarrörelsen som en samarbetspartner mer än motpart var lantarbetarnas mest långvariga strejk mot bönderna på Möreslätten 1929 till 1931. När det nu enade lantarbetarfacket anslutet till LO till slut nådde till den svårorganiserade trädgårdsmästerinäringen vilket ledde till en ett-årig strejk i Malmö 1935 – 1936 togs det sista avgörande steg mot att arbetsgivarna helt accepterade föreningsrätten. På bondesidan dominerar kampen för at majoriteten av bönderna ska få sin röst hörd. Ett problem är skillnaden mellan slättbygder med spannmålsodlare och de mer normal bygderna med animalieproduktion. Än större är skillnaden mellan Norrland med dess skogar i skogsbolagens händer och Södra Sverige där jordbruket har bättre förutsättningar och bondeskogen dominerar. I producentkooperativen dominerar tidigt storbönderna och godsägarna. Organiseringen av böndernas fackliga intresse kommer sent. Det blir istället en organiseringen av böndernas och landsbygdsbefolkningen som självständig politisk kraft som blir den dominerande form tidigt. Här är idén att bygga rörelsen underifrån genom sockenavdelningar avgörande för att Bondeförbundet ska bli en folkrörelse. Int minst Sveriges Landsbygdsungdom och Sveriges Landsbygdskvinnor avgörande för en massmobilisering av landsbygden.

Vid denna höjdpunkt kan en social kompromiss uppnås genom krisuppgörelsen 1932 och Saltsjöbadsavtalet 1938. Den har långvariga positiva konsekvenser genom etablering av välfärdstaten och dess samförståndslösningar inom skogsbruk och jordbruk men också till priset av anpassning till staten och utstötning av de som förde vidare den självständiga folkrörelsetraditionen genom syndikalismen eller småbrukarnas egen organisering. För jordbruket innebar samförståndslösningen att ett mycket stort antal jordbruk rationaliserades bort och bondekooperationen skaffade sig närmast monopolställning på en rad områden inom vidareförädlingen och fick en maktställning där de kunde driva fram en långt gången centralisering. Inom skogsbruket blev Sverige världsledande genom en modell för samverkan mellan olika aktörer kring teknisk utveckling, arbetarskydd, och att rationaliseringsvinsterna till viss del tillföll arbetarna, en modell som dock ändå ledde till fler skador på skogen genom kalhuggning och till viss del slitsammare arbete trots mekanisering. Skogs-, och jordbruksbygder avfolkades i all raskare takt.

Upproret mot samförståndslösningen startade i Adolfström 1966 i Lappland när de 40 byinvånarna vägrade sälja sina hemman så att Vindelälven kunde byggas ut vilket 40 000 i dalgången ned mot havet ansågs ha nytta av. Det följdes åt vid samma tid av utrikespolitiska protester som dock inte ifrågasatte den rådande utvecklingsmodellen på samma sätt. I städerna skedde uppbrottet mot samförståndet 1968-1969 när man började riva planken på bakgårdar och ockupera gator i protest mot bilismen och nedsågning av träd. Med gruvstrejken i malmfälten 1969 i Lappland bröts också samförståndsmodellen på arbetsmarknaden. 1974 inleddes segrarna i kampen mot etablering av nya platser för kärnbränslecykeln med massmobilisering av invånarna i Lysekils kommun där 12000 av 14000 skrev på kravet om nej till kärnkraftverk följt av lyckat uranbrytningsmotstånd i Häggum/Ranstad 1977. Parallellt utbröt skogsarbetarstrejken 1975 där 15000 kämpade för månadslön med viss framgång med massivt stöd i skogsbygderna, inte minst där syndikalisterna var starka. Kampen mot skogsbesprutningen längs banvallar och från flyg fick också massomfattning genom skogsockupationer för att hindra spridningen på 50-100 platser, återigen med starkt stöd i syndikalistiska bygder. Särskilt starkt blev ockupationer för att stoppa provborrningar för atomavfall i Kynnefjäll och på flera platser med masstöd lokalt so bröt med den samförståndsanda som gjorde at Naturskyddsföreningen aldrig tog avstånd från atomkraften förrän det fanns avvecklingsbeslut och miljörörelsen hamnat i tvångströja med parlamentariska partier. Protestviljan mot samförståndsmodellen var som starkast i bygder med småbrukare och syndikalister. Den stora urladdningen kom när trädkramarna satte sig i vägen för europeiska direktörers planer på byggande av motorvägar som led i storföretagens samlade plan för social nedrustning och bildande av EU:s inre marknad. 400 personer ställdes inför domstol i den största politiska rättegången i Sveriges moderna historia efter ockupationerna av byggplatsen i Bohuslän i samma bygder som fött Kynnefjälls motstånd mot provborrningar.

På jordbrukssidan hade Bondeförbundets uppslutning bakom en samförståndsmodell för rationalisering lett till accelererande utslagning av bönder vilket man för sent upptäckte och inte som Centerpartiet förmådda göra något åt. Tvärtom så ökade centraliseringens makt genom att böndernas fackliga sammanslutning RLF slogs samman med bondekooperationernas samverkan SL till LRF 1971. När Centern började föreslå än hårdare metoder för att tvinga fram ökad utslagning av småjordbruk för att främja större enheter bildades Småbrukare i Väst som reaktion i de bygder som också rest motstånd mot provborrningarna för atomavfall och motorvägsbyggande. De anslöt sig till en början till den fortfarande existerande men tynande Familjejordbrukarna Riksförbund. Den nya småbrukarorganisationen lämnade dock snart Familjejordbrukarna när alltfler anslöt sig till deras radikalare linje och så småningom bildade Förbundet Sveriges Småbrukare. Parallellt uppstod växande organisering för ekologisk odling genom miljörörelsens organisering av ekologiska konsumentkooperativ och samarbete för märkning av alternativodlat vilket också ledde till bildandet av det som idag heter Ekologiska lantbrukare och till den nära kopplad jordbrukarkooperativ.

Under slutet av 1980-talet raserades i praktiken samförståndsmodellen inifrån. Den ena partnern, arbetsgivarna och företagen lämnade förhandlingsbordet och valde att gå till konfrontation på alla områden. Den andra parten, de fackliga organisationerna valde att bortse från att samförståndsmodellen i praktiken inte fanns kvar med tilltro till att i alla fall snart samförståndsmodellen kunde återupprättas igen. Det enda rätta var att under tiden fortsätta försöka ha en dialog men inte ta någon strid där medlemmarna mobiliserades. Inom jordbruksområdet företräddes det fackliga intresset av samma organisation som företagsintresset vilket gjorde situationen än mer oklar.

En offensiv kunde inledas som för jordbruket innebar avskaffande av den gamla regleringen och införandet av en ny, total anpassning till världsmarknaden. Därtill att alla naturresurser i Sverige inklusive jordbruks- och skogsmark skulle släppas fri för internationell spekulation och alla krav på att den som äger jordbruk eller skog ska ha erfarenhet för att kunna ta ansvar för detta avskaffades. Resultatet lät inte vänta på sig, även om utvecklingen genom EU-medlemskap ibland återreglerades något men framförallt påskyndades ytterligare mot försämring. Inom skogsbruket avskaffades de institutioner som gjort det möjligt att främja en skonsam avverkning, hälsan och skyddet för de som arbetar, teknisk utveckling och att rationaliseringens vinster kunde tillfalla också de som arbetade i skogen. Det kunde ske genom att arbetarna ställdes inför nödvändigheten av att bli egna företagare satte under perfekt konkurrens längst ned i vinstackumuleringens kedja som förflyttade rikedomen från landsbygden till storföretagen.

Inom jordbruket ledde det till ständigt minskad matproduktion, avskaffandet av länsvisa produktionskedjor för slakterinäringen till förmån för mer nationell eller delvis internationell nivå och annan centralisering av vidareförädlingen samt fortsatt avfolkning av landsbygden. De fyra linjer som växte fram för att motverka utvecklingen var Ekologiska lantbrukarna som genom samverkan med LRF lyckades skapa en växande nisch för alternativodlat. Familjejordbrukarna som hade ett oklart förhållande till LRF och en majoritet som gick in för att EU medlemskap skulle kunna öppna för mer stabil jordbrukspolitik. Småbrukarna som var både kraftiga motståndare till både LRF och EU. Slutligen NOrdbruK som började engagera sig i den framväxande internationella bonderörelsen Via Campesina 1992. En internationell bonderörelse med 200 miljoner medlemmar som samtidigt verkar för familjejordbruk och i många falla ekologiska brukningsmetoder men kopplar detta till behovet av internationell systemkritisk organisering. NOrdbruK ifrågasatte inte bara EU:s jordbrukspolitik utan hela det rådande frihandelsystemet för livsmedel och den anpassning av detta som skett i Sverige med LRF och alla riksdagspartier som villiga medaktörer.

Skogsarbetarfacket och lantarbetarfacket har minskat kraftigt och gått upp i större fackföreningar där de har en marginell roll. Samtidigt försämras villkoren för de som arbetar i lantbruket och skogen drastiskt. I skogen är man åter i den situation som rådde på 1930-talet eller tidigare med ett entreprenörssystem för både avverkning och skogsskydd där lägstbjudande får jobbet och entreprenörskåren har en svag förhandlingsposition. Skadorna ökar på virke, skog och natur. Personer utan utbildning skickas också ut i skogen inom arbetslöshetsprogram med allvarliga dödsolyckor till följd. I jordbruket finns en växande skara importerad arbetskraft med extremt låga löner och arbetsvillkor som också för oss långt tillbaka i tiden. Inom bärplockningen är situationen extrem med rena maffiametoder för att lura utländska bärplockare att ta dyra lån för att komma till Sverige som de senare inte har en chans at betala när bärsäsongen är för dålig, bärföretaget går i konkurs eller bemanningsföretaget använder sig av extrema indrivningsmetoder för att få in sina förtjänster på lånen. När de sociala förhållandena försämras inom jord- och skogsbruket samtidigt som de politiska partierna saknar program och ofta ens intresse för att motverka avfolkningen tilltar andra motsättningar kring sådant som jakt eller bensinpriser.

I takt med att samförståndspolitiken ersätts av en mer nyliberal politik blir det svårare att organisera motstånd mot den rådande utvecklingsmodellen. Miljörörelsen professionaliseras alltmer och blir mer inriktad på tekniska lösningar och inte sociala förändringar. Allmänt blir det allt svårare för miljörörelsen med lokal förankring samtidigt som globala konflikterna tilltar. Den dominerande nyliberala politiken leder till ökade sociala klyftor, arbetslöshet och att internationella förhandlingar får allt större betydelse för ekologiska och sociala frågor. I detta läge kommer återigen miljörörelsen närmare syndikalisterna men nu främst på riksplanet i samband med arbetslöshetsmarscher till EU-toppmötet i Amsterdam 1997 och folkrörelsesamarbetet Göteborgsaktionen inför EU-toppmötet i Göteborg 2001 med fokus på att ifrågasätta den nyliberala politiken som drivs fram av internationella organisationer som EU, WTO och IMF. SAC och MJV bjuder in gäster från hela världen från bondeorganisationen Via Campesina, fackföreningar och Jubilee 2000, rörelsen i tredje världen som riktar sig mot den ekonomiska globaliseringen. Göteborgsaktionens motkonferens startade på Hvitfeldtska gymnasiet med temat hur kan arbetar, bonde- och miljörörelsen samarbeta. Men folkrörelsekonferensen avbröts av polisen som omringade skolan med containrar och efter ett tag stormade byggnaderna och omhändertog närmare 500 personer. Göteborgsaktionens konferens genomfördes delvis ändå men i stort innebar EU-toppmötet ett stort språng i repressionen mot den globala rättviserörelsen. Drömmen om en förening av arbetar- bonde- och miljörörelsen tycktes vara en omöjlighet.

Mot slutet av decenniet började dock direkta aktioner komma till stånd igen. Klimataktivister sökte ockupera landningsbanor och gator för att protestera mot flygets och bilismens klimatutsläpp. Att odla på stadsmark ökade både i form av kollektiva stadsodlargrupper och sk guerilla gardening. Matfrågan får ökat intresse genom slow food rörelsen, bondens marknad, matupproret och ökat intresse för närodlat. Aktioner mot geologiska undersökningar i jakt på uran började få förnyad fart. Nya orter lades till den långa listan där man med direkt aktion lyckats stoppa att ytterligare platser lades till listan för kärnbränslecykelns etableringar.

I Sverige och internationellt började Jordens vänner se Via Campesina och bonderörelser som centrala samarbetspartners. I GMO-frågan fanns ett gemensamt intresse. Men det gällde också frågorna kring förvaltningen av naturresurserna och omställning till ett hållbart skogsbruk och jordbruk. Detta samarbete har fortsatt i Sverige och Europa kring matsuveränitet för att hävda att varje land ska ha rätten att hävda möjligheten att med sitt jordbruk försörja sin befolkning. Ur detta tätare samarbete har samarbetet kring uppropet Återta makten över maten och naturbruket vuxit fram.

Idag råder andra förutsättningar än när folkrörelserna växte fram eller den maktkritiska miljörörelsen startade under 1960-talet i konflikt med samförståndets sociala kompromisser från 1930-talet. Konflikten stod under 1960- och 1970-talet ofta mot socialdemokratin medan det fanns en social bas i landsbygdens klassallianser för att stoppa exploateringar. Denna rörelse innebar en social frigörelse och resulterade i att avfolkningen avstannade under 1970-talet. I staden och på landet gick man till direkt aktion för ekologiska och sociala värden mot kortsiktiga vinstintressen.

Den sociala frigörelsen kom att avstanna. Förändringarna tycktes alltmer svåra att påverka. Med den nyliberala politikens allt starkare frammarsch ökade avfolkningen och allt mindre antal personer arbetade i jordbruket och skogsbruket eller bodde på landsbygden. Miljörörelsen professionaliserades i hög grad vilket gjorde att den allt mindre bidrog till social frigörelse. Försöken att motverka den nyliberala ekonomiska globaliseringen mötte på starkt motstånd. För de krafter som är kritiska mot den rådande utvecklingsmodellen inom jordbruk och skogsbruk är problemet inte heller lätt att lösa. De som ser en tillbakagång till samförståndspolitiken där staten hade en central roll är lika lite en lösning som den mer marknadsorienterade modellen som samförståndet idag sluter upp bakom. Hur förvaltningen av naturbruket ska organiseras är en öppen fråga. Hur får vi en levande produktiv landsbygd där rikedomen som skapas inte alltmer förs bort från de som arbetar? Inspiration kan man få från tidigare folkrörelsers kamp för landsbygdens intressen, social frigörelse och ekologisk hänsyn. Men avgörande är den situation som råder nu och vilka möjligheter den kan ge i människans samspel med naturen.

Tord Björk

”Alleuropeiskt hopp eller kulturvänsterns förkrigstid? – del 2″

Alleuropeiskt hopp eller kulturvänsterns förkrigstid?
– Del 2: EU:s historiska offensiv mot folkrörelserna.

Framtidshopp ser Ord&Bild-redaktören Ann Ighe i vänsterinitiativet Democracy in Europe Movement, DiEM som bildades på ett möte i Berlin i början av 2016. Detta möte talade i namn av hela Europa, ett möte rensat från Östeuropa i sin viktigaste del. Ingen av de tio politikerna i den samlande slutdiskussionen på mötet kom från Östra Europa. Ändå är det bara tio mil från Berlin till Polen. Bönderna och landsbygdens röster var helt bortsorterade.

I Östra Europa tar bönderna återigen strid i samma områden där 1902 den ryska revolutionen fick sin början mot den kapitalistiska världsordningen. Landsomfattande vägblockader organiseras i Ukraina mot ändring av skattelagar som drabbar små och medelstora bönder som resultat av de krav EU och IMF ställer. Nu hotar än större motsättningar. IMF ställer ultimatum och kräver att landets förbud mot att utländska bolag ska få äga den bördiga svarta jorden tas bort mot böndernas uttryckliga protester. De som hävdar att detta kan leda till att utländska storföretag tar makten över ukrainska landsbygden stämplas av EUs propagandacenter East Stratcom som spridare av rysk desinformation. I historiesyn och samtidssyn skapar nu EU institutioner för att strömlinjeforma en världsbild i enlighet med EU:s överordnade ideologi, att tillväxt och marknadsekonomi och därmed storföretagens intressen ska vara överordnat andra värden.

Det finns hopp. Förra året samlades i Rumänien bönder och miljövänner från hela Europa på ett möte för matsuveränitet, rätten för varje land att ordna sin självförsörjning av livsmedel. I Warszawa protesterade folkrörelser från hela världen när Nato och EU enades om att bedriva gemensamt hybridkrig mot Ryssland. I Berlin inbjöd Internationella fredsbyrån miljörörelsen och facket till gemensamma diskussioner om rättvis omställning för att rädda klimatet och freden. Medan västeuropeisk vänster samlas i namn av hela Europa på DiEM och andra möten där västliga parlamentariska partiers synsätt dominerar samlar sig Central- och Östeuropas folkrörelser på sociala forum för att protestera mot militarisering och åtstramningspolitiken.

I förlängningen av detta folkrörelsesamarbete finns hopp om en rättvis omställning av samhället som trotsar upprustningen och krigshetsen och istället sätter samverkan mellan landsbygd och stad i centrum. Lika lite som de sociala förändringarna i Ukrainas och Södra Rysslands jordbruksbygder för hundra år sedan kan isoleras från övriga Europa och världen kan de göra det idag. Tvärtom är det i gränsöverskridande solidaritet på trots mot de fiendebilder som EU och andra stormakter och storföretagen skapar som det finns en framtid.

För Ann Ighe så är det mer av en tillfällig vandring genom ett kulturellt Västeuropa som gäller. Det krävs mer av systematisk tematik och kronologi för att skapa framtidshopp. Nu verkar inte minst hennes avslutning bli en form av koketteri, titta hur duktig jag är som vågar ta debatten:

”Smakar på ordet, vågar till slut säga det: Förkrigstid”

Ola Larsmo, ordförande för Svenska PEN koketterar med samma hotbild i Svenska Dagbladet, vi lever i ett ”informationskrig” menar han och kryddar med ryssen, Göbbels, Sverigedemokraterna samt än mer lösryckt pseudonymen Putilov, ena dagen en källa för att bevisa Putins infiltration av Sverige, nästa dag själv ett påstått ryskt säkerhetshot. Varifrån hotet kommer tycks vara klart om man läser PENs hemsida. PEN är tyst om brotten mot mänskliga rättigheter sedan EU-vänliga politiker tog makten med hjälp av fascistiska grupper och folkligt protester. Fyra partier har i praktiken tystats med våld, stormning av partikontor och förföljelse, hemliga fängelser upprättats, journalister och politiker mördas medan efter massmord får förövarna inte bara straffrihet utan hyllas. PENs hemsida nämner inga konkreta fall mellan maktskiftet i februari 2014 fram till november 2016 enligt den undersökning Aktivister för fred gjort. Desto fler fall av brott mot mänskligheten rapporterar PEN om från Krim, Östra Ukraina och Ryssland. PEN släpper därmed en universell definition av mänskliga rättigheter. Det skadar kampen mot förtryck inte bara i Ukraina utan också i EU och Ryssland. Ingen är hjälpt av en så extrem metod för att godtyckligt uppmärksamma brott mot mänskliga rättigheter utifrån EU:s intressen och historieskrivning.

Det är särskilt tragiskt att det är Ola Larsmo som är ansvarig i egenskap av ordförande för svenska PEN. Han är en av Sveriges ledande författare som förstår den förtvivlan som ligger bakom folkrörelsers uppror vilket han visat i sin bok om hungerkravallerna i Västervik våren 1917. Mera medvetet propagandistisk har Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter samt Ordfront varit. Även de har likt PEN tagit upp hundratals fall som de relaterar till ryskt inflytande medan inte ett enda kopplat till den väststödda ukrainska regeringen lyfts fram 2014-2016. Dessa två organisationer går dessutom längre, Östgruppen har varit ledande i att internationellt diskreditera en fransk dokumentär om ett massmord i Ukraina med regeringens goda minne som till slut visades på SVT, en visning Ordfront på ledande plats i sin tidning också kritiserade, allt med de dubbla måttstockar som nu EU gör till norm.

För kulturskribent Ann Ighe som koketterar med att hon smakar på ordet förkrigstid i munnen passar PENs, Ordfronts och Östgruppens snedvridning väl. Det är istället dags att vara precis, motverka godtycklighet och tala tydligt med samma måttstock oavsett vem som är aktören. Ighe påpekar förstrött vikten av att sätta in Europas historia i den globala. Då är EU-ideologernas demonisering av böndernas och arbetarnas revolutioner medan liberalismen skönmålas ett hinder för att Europa ska kunna se folk i tidigare kolonialiserade världsdelar i ögonen. För att inte tala om förstå roten till våra dagars folkliga uppror.

Tord Björk

”Folkrörelsernas uppror ger hopp åt världen – del 1″

Folkrörelsernas uppror ger hopp åt världen
– Del 1: EU:s historiska offensiv mot folkrörelserna.

Folkrörelsernas europeiska och globala historia är oupplösligen förknippade med ryska revolutionen 1905 och 1917. Nu vill EU låta minnet av folkrörelsernas gränsöverskridande gemensamma kamp för demokratisering av sociala, ekonomiska och politiska förhållanden försvinna. Det ska ersättas med myter om den goda liberalismens kamp mot totalitära kommunistiska och nazistiska ideologier. Den ryska revolutionen 1917 ska förklaras vara en statskupp. Historierevisionismen ställs nu ut för EU:s alla lärare och medborgare i Huset för Europas historia, HEH, i Bryssel, ett EU-projekt som redan kostat 500 miljoner kronor innan det ens öppnade 6 maj 2017.

De ukrainska bönderna beredde vägen för den ryska revolutionen. I den svarta jordens bördiga bälte i Ukraina och södra Ryssland hade inte jordbrukets utveckling följt med den omfattande befolkningsökningen. Livegenskapen hade avskaffats men försöken att skapa en ny konservativ kapitalistisk klass av bönder som skulle köpa jord av godsherrarna med hjälp av små avbetalningar blev ingen framgång. I den framväxande pengaekonomin blev jordtilldelningen för liten, många ställdes helt utanför och inkomsterna räckte inte till. 40000 bönder gjorde uppror våren 1902 i Poltava och närliggande län. Trakten där svenska stormaktsväldet och alltså senare tsarväldet mötte början på sitt slut. 105 lantegendomar plundrades. Upproret spred sig över hela den svarta jordens bälte in i våra dagars Ryssland. Det slogs ner med militär, massavrättningar och fängelsestraff.

Ryska staten hade startat en forcerad industrialisering av landet med hjälp av höga skatter på bönderna. Det ledde inte bara till bondeuppror utan också arbetaruppror där industrialiseringen skjutit fart och skapat fickor med större arbetsplatser. I november följde arbetarklassen böndernas exempel, även detta i den svarta jordens bälte. I Rostov vid Don bröt i november 1902 en omfattande strejk ut bland arbetarna i lokverkstäderna som i kraft av stöd från både arbetare och andra samhällsskikt och i politisk medvetenhet skilde den från alla tidigare strejker i landet. Sommaren därpå hade 225000 arbetare i Södra Ryssland och Kaukasus gått ut i strejk.

I december 1904 nådde strejkerna Putilovfabriken i St Petersburg. Den fick snabb uppslutning av 150000 arbetare på andra fabriker i staden. När soldater öppnade eld i januari 1905 mot en arbetardelegation ledd av en ortodox präst för att överlämna en petition till tsaren dog hundratals. Protesterna spred sig snabbt under 1905 i hela landet från Finland till bortom Ural. Hälften av arbetarna i europeiska Ryssland gick i strejk och nästan alla i Polen. Arbetarråd, sovjeterna började växa fram i de allra största städerna.

Därmed inträdde massan i det europeiska politiska medvetandet. I Rosa Luxemburgs klassiska text om masstrejken, det politiska partiet och fackföreningar 1906 fick den sitt mest tydliga uttryck. Den kan ses som kanske det främsta uttrycket för förståelsen av massans deltagande i politiken som central efter ett århundrande av hyllande av den lilla elitens radikala aktion som spontant skulle väcka en revolution.

Samtidigt föddes den moderna kollektiva civila olydnadsrörelsen. På Empire Theatre i Johannesburg reste sig muslimen Sheth haji Habib 11 september 1906 upp och uppmanade alla att följa hans exempel. Bränn de obligatoriska diskriminerande passen. Gandhi och tusentals andra muslimer, hinduer och sikher följde efter. En form för folkligt motstånd som sedan dess har spridit sig runt om i världen.

Den mexikanska revolutionen inleddes 1910 också av bönder med zapatisternas krav på jordreform som central. Ett väpnat uppror mot den konservative diktatorn ledde så småningom till förändring men inte utan tragiska konflikter mellan olika upprorsgrupper liknande det som skedde i Finland och Ryssland senare. Den anarkosyndikalistiska fackföreningen, störst i hela Latinamerika såg sin chans i allians med liberalerna som utlovade förhandlingsrätt åt arbetarna. Fackföreningens röda milis användes 1915 för att hjälpa liberalerna mot zapatisterna. Dessa sågs som bakåtsträvande religiösa bönder som inte förstod sig på den urbana moderna organisering som nu krävdes för att anarkosyndikalister och liberaler skulle få ordning på Mexiko. När väl den röda milisen dödat bönderna vände sig liberalerna mot fackföreningarna och kapitalägarna kunde gå vinnande ur striden.

I Indien bad lantarbetare den hemvändande Gandhi om hjälp i sin kamp 1917 vilket blev starten på slutet för den brittiska imperialismen. Gandhi blev vald till ledare för kongresspartiet och fick internationellt stöd särskilt av danska kvinnliga missionärer och pacifister som organiserade en internationell solidaritetsrörelse.

I Ryssland kunde de krafter som drivit på förändringen sedan 1902 inte längre hållas tillbaka. Inte minst kvinnor ställde sig i spetsen 8 mars 1917 för kraven på fred, bröd och jord. Tsarens störtades men den nya regeringen ville fortsätta kriget. Det höll inte och i november kunde bolsjevikerna tillvinna sig makten med hjälp av de arbetarråd och bonderåd som bildats under revolutionens gång.

Genom samspelet mellan ryska revolutionen och olika folkrörelsers kamp i både övriga Europa och hela världen kunde framsteg göras för kvinnorna, för barnen, för arbetare och bönder. Det är ingen tillfällighet att det är Rosa Luxemburgs vän Clara Zetkin som är initiativtagare till internationella kvinnodagen 1910 eller att ryska revolutionen avgörande påverkade utvecklingen i fler länder i demokratisk riktning, inte minst i Sverige. I all sin motsägelsefullhet inte minst för bönderna som var den avgörande kraften i Röda armen och bland Machnos ukrainska anarkister är ryska revolutionen oundvikligen en central del av Europas och världens historia. En historia som nu EU verkar för ska suddas bort eller reduceras till uttryck för totalitär ideologi.

Tord Björk

”Vänstern blundar för historiskt block av jämlikar”

En vänster som begränsar sig till att ena vänstern förmår inte att vara den kraft som behövs idag. Det som behövs istället är ett historiskt block där arbetarrörelsen måste se sig som jämlik partner med andra krafter för att lösa den sociala och ekologiska krisen genom att demokratisera samhället och världsordningen.

Magfrågan förenar många klassintressen som överbryggar den ökande klyftan mellan centrum och periferi inom Sverige och mellan länder. Det gör den till en grundbult för det historiska block som nu växer fram. Det sker som led i ett allmänpolitiskt uppsving för folkrörelserna globalt och i många länder. Solidaritetsrörelsen med tredje världen, miljörörelsen och småbrukarrörelsen organiserar gemensam kamp för att återta makten över maten och naturbruket främst i Sverige men också i internationell samverkan genom solidaritet över alla gränser. Miljö- och bonderörelsen motor i manifestationerna mot TTIP i hela Europa, krav på varje lands rätt att kunna försörja sin egen befolkning med det samlande begreppet matsuveränitet och en omställningsrörelse som arbetar på alla plan.

Detta allmänpolitiska uppsving kom också till uttryck på ett globalt möte i Berlin i oktober med Internationella fredsbyrån som värd. Här stod inte bara kampen mot militarisering på dagordningen. Lika viktig var kampen för en klimatomställning med väckelsetal mot krig och för klimatomställning av tyska LO:s, globala facket ITUC:s och internationella Jordens Vänners ordföranden.

Vänstern tycks ha förlorat många av folkrörelserna och deras gemensamma band ur sikte. En sammanlagd styrka som autodidakten och Sveriges på sin tid mest anlitade föreläsare E. H. Thörnberg kallar folkrörelsekomplexet. Detta innan akademikerna splittrade folkrörelserna i idébärande och intresseorganisationer. Visserligen söker vänstern göra detta folkrörelsekomplex till en del av vänstern genom begrepp som breda vänstern eller intersektionalitet. Men det är vänstern som ska stå för kittet i bredden i kraft av sin ideologiska förmåga. Rörelserna i utkanten av den breda vänstern ges därtill ofta förklenade termer som enfrågerörelser. För syndikalisten och folkbildaren Thörnberg var en sådan reducering av den demokratiska väckelse som skedde i missionshusen, nykterhetslogerna och folkets hus främmande.

Vänsterns kitt förlorar alltmer sin förmåga att täta sprickorna och förena krafterna. Ofta dominerar istället en debatt inom vänstern kring olika tudelade motsättningar som klasspolitik och identitetspolitik, parlamentarism och utomparlamentarism, våld och icke-våld, antiimperialism och befrielsekamp, EU och nationell suveränitet, en plötslig förändring av allt och reformism, postmateriella värden och socialkonservatism.

I den artikel av Åsa Linderborg som startade debatten är fördelningspolitiken central – ”Det är bara kampen om resurserna som kan minska klyftorna” – inte kampen om ett annat sätt att leva och bruka resurserna till, det som indianerna och folkrörelserna i Latinamerika kallar buen vivir. Lika inskränkt är svaret hon fick av Rebecca Selberg och Paula Mulinari. De framhäver också ekonomisk rättvisa – och att grupper protesterar och sedan samlas i allianser under breda paroller som rättvisa och erkännande. Det är en stor samling rörelser som radas upp men talande är att bonderörelsen, solidaritetsrörelsen med tredje världen, religiösa rörelser och fredsrörelsen saknas. I sin replik pekar Linderborg på att vad det två skriver mynnar ut i en ”så abstrakt nivå att hela diskussionen dra sig undan praktiska frågor”, en kritik som också kan riktas mot hennes eget allmänna resonemang som positionerar sig ideologiskt snarare än praktiskt och politiskt.

Greider erbjuder oss ett smörgåsbord med trevliga reformistiska kampfrågor som vi kan upptäcka om vi tar avstånd från revolutionära berättelsens mytologi. Samtidigt göre sig icke något annat subjekt än fackföreningar och vänster besvär. Malcolm Kyeyune pekar på en central konflikt mellan centrum och periferi i vår tid men förblir även han utan politiskt program, därtill utan någon rörelse som kan genomföra en samhällsförändring. Istället är det en ny berättelse som ska till eller narrativ för att det ska låta märkvärdigare. Tonvikten läggs även här tryggt och impotent i famnen på vänsterintellektuellas ideologiska positionering gentemot varandra.

Vänstern har skapat åt sig en ekokammare där man ger sig själva en ensamroll i historien och samtiden som nu blir kraftlös inför den framtid som nu möter oss. Historielös vacklar vänstern fram om den fortsätter utan materiell förståelse av den verklighet vi lever i där naturbruket är livsavgörande hur mycket än industriell produktion och urbana serviceyrken tycks dominera den formella ekonomin och representera den formella demokratins växelmynt i form av antal röster.

Det avgörande ögonblicket i demokratiseringen av Sverige bars fram av fundamentalistiska baptister när de 1857 bröt mot lagen och lät sig döpas som vuxna. De stod upp för sin personliga tro. Lade eget ansvar på var och en att läsa bibeln. Skapade omsorg och gemenskap där allas rösträtt var lika i den självstyrande församlingen. Det lade grunden för en bestående demokratisering av Sverige. Innan hade alla oppositionella rörelser i de breda folklagren krossats med våld, stängts in på dårhus och straffarbetsanstalter eller landsförvisats.

Baptisternas modell inspirerar de breda folklagren. Det är baptister som organiserar den första stora strejken i Sundsvall 1879. Myssjö baptistförsamling i Jämtland blir centrum för kampen mot förtrycket av samer och Norrlands bönder. Här blir Jonas Stadling frälst och blir Sveriges första socialreporter i Aftonbladet. Han avslöjar storföretagens baggböleri när de lägger under sig de norrländska skogarna medan bönder, renägare och lokalsamhällen görs maktlösa. Stadling jämför det med det koloniala förtrycket av Irland, en fråga lika aktuell då som den är idag.

Kulturen blommar i nykterhetsrörelsen. Producent- och konsumentkooperativ växer fram. Bönder, arbetare, kvinnor, fredsvänner och senare solidaritetsrörelsen, miljörörelsen och antirasister bildar folkrörelser efter baptisternas mönster om eget ansvar och jämlikt samarbete i lokalgrupper som samverkar nationellt och internationellt. I vänsterns historieskrivning är det ofta arbetarrörelsen ensam, möjligen i samverkan med liberala ideologers följeslagare som demokratiserar Sverige men den bakomliggande kraften är starkare än så. Den handlar mer om att göra demokrati än att utgå från rätta ideologiska modeller för hur demokrati ska se ut.

Än mer förnekar vänstern och arbetarrörelsen andras roll i den gemensamma välfärdens genomslag än den egna. I själva verket bidrog bönder lika mycket som arbetare. De sociala revolutioner under förra århundradet som radikaliserade kraven på rättvisa och avkolonialisering startades av bönder i dåtida Ukraina inom Tsarväldet 1902 med påföljande mexikanska revolution där zapatisterna med krav på jordreform ställde sig i spetsen 1910 och de indiska böndernas antikoloniala uppror med Gandhi som en av ledarna 1917. I Sverige stod bonderörelsen för ett lika stort bidrag som arbetarrörelsen till upprättandet av välfärdstaten. Det inleddes när bondefackliga och kooperativa krafter i Bondeförbundet gjorde uppror mot partiledningen och den tidens borgerliga ekonomi för att tillsammans med socialdemokraterna kräva mer pengar till de arbetslösa och mer pengar till mjölken 1932.

Idag kännetecknas inte bara vänstern utan till och med centern för att inte tala om de till synes allenarådande socialliberalerna och nyliberalerna med avarten grönliberaler och förstås också de alltmer Timbrostyrda Sverigedemokraterna av oförmåga att förstå de areella näringarnas särskilda karaktär. Svenska vänsterns oförmåga att ta landsbygden och de som arbetar i naturbruket på allvar är ett hinder i kampen för gemensam välfärd. Den kan inte skapas utan motstånd och alternativ till centrums rådande ekonomiska, politiska och militära krigföring mot periferin.

Oförmågan kom till tydligt uttryck på årets Socialistiskt forum i Stockholm. Denna vänsterns samlingsplats liknar alltmer en söndagsskola för plakatreformism eller en bokmässa med journalister, författare och experter i huvudrollerna. Som vanligt var bönder och landsbygdens intressen osynliga i programmet. Även internationella frågor placerades i marginalen eller uteslöts helt om de var för kritiska mot väst. Utan gemensamma demokratiska beslut utestängdes uppmärksammande av det väststödda kriget mot det fattiga Jemen som uppföljning av fyra års utestängning av annan syn på Syrienkonflikten än den som dominerar i väst. Den tankefrihet som arbetarrörelsen en gång bar fram som sitt kännetecken har nu bytts ut mot räddhågsenhet.

Under tiden byggs det historiska blocket av jämlika demokratiska rörelser. I Ojnareskogen, Kallak, Dorotea, Jönköping och på andra platser ockuperas skogen, gruvprojektering, en vårdcentral, nazisters marschväg, platsen där flyktingar ska kastas ut ur landet och Natoländernas nya militära övningsområde. Kampen mot renovräkningar enar hyresgäster med av en brokig skara rörelser. Kravet på en rättvis omställning växer inte bara av miljonprogrammet utan också av naturbruket, industrin, energi och transporter. I Köpenhamn samlas vänstern och miljöaktivister för att arbeta fram hur en internationell valutasamverkan och skuldavskrivning gör utträde ur eurozonen och bekämpande av åtstramningspolitiken möjlig och i Bryssel samlas Altersummit där ekologisk omställning och samarbete mellan miljörörelsen, bonderörelsen och facket står centralt.

Förhoppningsvis kan snart också vänsterintellektuella som alltför länge sett sig som centrum för en bred vänster ansluta sig till rollen att jämlikt sida vid sida med andra rörelser göra motstånd och ta enande strid för en rättvis omställning av Sverige och världen.

Tord Björk

”Bönders och Europas öde avgörs i Ukraina?”

Swedbank och rika länders storföretag vill få köpa Ukrainas svarta jord, billigt. Så kan det bli. EU och Valutafonden IMF kräver att Ukraina slopar lagen som hindrar utländska bolag att köpa åkermark. Ultranationalister, med nazisten Biletskij i spetsen söker försvara åkermarken. 7 miljoner ukrainabönders framtid hotas av Monsanto, John Deere och andra bolag. Härnäst kan EU:s tolv miljoner bönder hotas.

När Sverige och Polen ledde, i att få Ukraina att ta ett associationsavtal med EU, var det två områden som EU och utländska investerare såg som intressanta för sin framtida vinst: skiffergas och jordbruk. Med oljepriset föll också priset för skiffergas, som inte fick nån boom i Ukraina.

Kvar står jordbruket som globala ’investerares’ hopp. Övriga områden, som producerar mest mat i världen, är USAs mellanvästern, med så gles befolkning att underlag för livsmedelsbutiker saknas.

Industrierna för kemi, genteknik, antibiotika, maskiner och fossilbränsle gör, med bankerna, sitt för maximerad kortsiktig vinst () i livsmedelsindustrin. Enstaka maskinskötare handhar enorma arealer i ett folkglest landskap, och levererar, till stora delar av jordens befolkning, mycket skräpmat som slår ut lokal produktion av näringsrik mat.

I snitt är en USA-bondgård 10 gånger större än i EU, där de är större än i Ukraina. Ukrainas landsbygd hotas om storföretag tar över. Rädsla för arbetslöshet och social oro, vid uppluckring av lagen om att utländska företag inte får äga mark, men arrendera, gör att alla partier har varit mot lagändring. Institutet Vox Ukraine, finansierat från väst, hävdar att de har fel, och att liberalisering av ägande ökar priset på åkermark och skapar förutsättningar för ’strukturrationalisering’, till allas fördel.

Politiker som lutar sig mot väst har föga val. För att IMF skulle ge nya miljardlån, behövde lagen hävas i mars. Men beslutet har skjutits till årets slut, efter det politiska tumult kravet skapat. IMF har hållit landet hjälpligt på fötter, sedan ekonomin rasade när associationsavtalet med EU ingicks, som följd av Euro-majdanupproret, i västra och centrala Ukraina, mot president Janukovitsj. Exporten till EU rasade första året 37 procent, vilket inte var avsikten, och till Ryssland med 60 procent, vilket var avsikten. Förra året stabiliserades ekonomin något efter raset, men landet klarar sig inte utan mer lån.

Med kniven på strupen, talar allt för att Ukrainas politiker låter EU och IMF få sin vilja igenom, så den globala jordbruksindustrin kan härska över den svarta jorden. De som gör kraftfullt motstånd, mot att utländska bolag tar över åkermarken, är ultranationalister, som nazister, kring Andrej Biletskij, fascistiska Azovbataljonens ledare, parlamentsledamot. Han behöll sin nazism med antisemitism efter Janukovitsj fall, fast fascistpartiet Svoboda och andra ultranationalister bytt från att hata ”Moskva-judar” till att hata ryssar.

I parlamentet, 2017, på treårsdagen av Majdanupprorets seger, krävde Biletskij en ny kurs. Han sa sig representera en alltmer enad rörelse av nationalister, beredda att upplösa parlamentet, om de inte får sin vilja igenom. Rörelsen accepterar inte ”privatisering av strategiska företag, försäljning av åkermark eller dyrare värme, vatten och el.”

Biletskijs tal kom när ultranationalisterna känner sig starka nog att tvinga fram nyval. De ultranationalistiska frivilligförbanden, som delvis på pappret integrerats i militären, är mer populära hos befolkningen än politiker och regering. De är ledande kraft vid fronten, mot det av Ryssland stödda upproret i Donbass.

En krypande offensiv pågår från ukrainsk sida, in i den gråzon som är uppgjord för att skilja stridande åt. Det rapporterar Radio Free Europe som spritt USA stödd propaganda i Östeuropa sedan 1950-talet (). Därmed minskar geografiska avståndet mellan parterna, vilket utlöst den eskalering av konflikten som lett till många döda och utslagen infrastruktur under 2017.

Än mer drastisk förändring av konflikten är den ekonomiska blockad, som ultranationalister genomfört i år, mot regeringens vilja. Alla järnvägstransporter mellan Ukraina och upproriska folkrepublikerna Donetsk och Lugansk har stoppats. 78.000 vagnar i Donetsk, med antracitkol för kraftverk i västra Ukraina kan inte komma fram. Det skapar ekonomisk kris i både Ukraina och folkrepublikerna, med arbetslöshet för uppåt 75000 tusen, enligt Ukrainas statsminister Hrojsman. Som följd av blockaden har myndigheterna i folkrepublikerna börjat tvångsförvalta bolagen på sitt område 1 mars, för att få igång produktion och handel igen, om nödvändigt till eller via Ryssland.

Ryska och tyska utrikesministrarna, Sergej Lavrov och socialdemokraten Sigmar Gabriel möttes 7 mars. De enades om att stärka OSSE:s roll som observatör för att Minsköverenskommelsen hålls, och talade mot den ekonomiska blockaden. En skarp kontrast mot utrikesminister Wallströms besök i Moskva, efter att den söndrande blockaden pågått en månad, i strid mot Minsköverenskommelsen. Svenskt ointresse för om överenskommelsen uppfylls av alla parter kom till tydligt uttryck.

President Porosjenko beslöt 15 mars att göra den illegala blockaden till regeringspolitik under stark press från ultranationalisterna (). Både den illegala och nu den legala blockaden bryter mot Minsköverenskommelsen som Ukraina med Ryssland, Tyskland och Frankrike skrev under, där också OSSE* och representanter för folkrepublikerna är parter. Ultranationalisterna, med oligarker i bakgrunden, strävar istället för fullt krig mot folkrepublikerna, kapande av kvarvarande ekonomiska band och utfrysning av dess invånare från alla band med ukrainska myndigheter.

Av avgörande betydelse för hela Europa vore ett fullskaligt krig i Östra Ukraina, likaså om globala storföretag och spekulatörer få fritt fram att styra över den svarta jorden. Ska storföretags kortsiktiga vinst, med alltmer militariserad aggressiv nyliberalism, tillåtas driva på krig,och lägga under sig () ekosystem, som mångas matförsörjning hänger på? Om detta avgörande ekologiska och sociala skede i Ukrainakonflikten får vi knappt höra något. För svensk miljö- och fredsopinion återstår mycket att göra.

Tord Björk
Swedbank och rika länders storföretag vill få köpa Ukrainas svarta jord, billigt. Så kan det bli. EU och Valutafonden IMF kräver att Ukraina slopar lagen som hindrar utländska bolag att köpa åkermark. Ultranationalister, med nazisten Biletskij i spetsen söker försvara åkermarken. 7 miljoner ukrainabönders framtid hotas av Monsanto, John Deere och andra bolag. Härnäst kan EU:s tolv miljoner bönder hotas.

När Sverige och Polen ledde, i att få Ukraina att ta ett associationsavtal med EU, var det två områden som EU och utländska investerare såg som intressanta för sin framtida vinst: skiffergas och jordbruk. Med oljepriset föll också priset för skiffergas, som inte fick nån boom i Ukraina.

Kvar står jordbruket som globala ’investerares’ hopp. Övriga områden, som producerar mest mat i världen, är USAs mellanvästern, med så gles befolkning att underlag för livsmedelsbutiker saknas.

Industrierna för kemi, genteknik, antibiotika, maskiner och fossilbränsle gör, med bankerna, sitt för maximerad kortsiktig vinst i livsmedelsindustrin. Enstaka maskinskötare handhar enorma arealer i ett folkglest landskap, och levererar, till stora delar av jordens befolkning, mycket skräpmat som slår ut lokal produktion av näringsrik mat.

I snitt är en USA-bondgård 10 gånger större än i EU, där de är större än i Ukraina. Ukrainas landsbygd hotas om storföretag tar över. Rädsla för arbetslöshet och social oro, vid uppluckring av lagen om att utländska företag inte får äga mark, men arrendera, gör att alla partier har varit mot lagändring. Institutet Vox Ukraine, finansierat från väst, hävdar att de har fel, och att liberalisering av ägande ökar priset på åkermark och skapar förutsättningar för ’strukturrationalisering’, till allas fördel.

Politiker som lutar sig mot väst har föga val. För att IMF skulle ge nya miljardlån, behövde lagen hävas i mars. Men beslutet har skjutits till årets slut, efter det politiska tumult kravet skapat. IMF har hållit landet hjälpligt på fötter, sedan ekonomin rasade när associationsavtalet med EU ingicks, som följd av Euro-majdanupproret, i västra och centrala Ukraina, mot president Janukovitsj. Exporten till EU rasade första året 37 procent, vilket inte var avsikten, och till Ryssland med 60 procent, vilket var avsikten. Förra året stabiliserades ekonomin något efter raset, men landet klarar sig inte utan mer lån.

Med kniven på strupen, talar allt för att Ukrainas politiker låter EU och IMF få sin vilja igenom, så den globala jordbruksindustrin kan härska över den svarta jorden. De som gör kraftfullt motstånd, mot att utländska bolag tar över åkermarken, är ultranationalister, som nazister, kring Andrej Biletskij, fascistiska Azovbataljonens ledare, parlamentsledamot. Han behöll sin nazism med antisemitism efter Janukovitsj fall, fast fascistpartiet Svoboda och andra ultranationalister bytt från att hata ”Moskva-judar” till att hata ryssar.

I parlamentet, 2017, på treårsdagen av Majdanupprorets seger, krävde Biletskij en ny kurs. Han sa sig representera en alltmer enad rörelse av nationalister, beredda att upplösa parlamentet, om de inte får sin vilja igenom. Rörelsen accepterar inte ”privatisering av strategiska företag, försäljning av åkermark eller dyrare värme, vatten och el.”

Biletskijs tal kom när ultranationalisterna känner sig starka nog att tvinga fram nyval. De ultranationalistiska frivilligförbanden, som delvis på pappret integrerats i militären, är mer populära hos befolkningen än politiker och regering. De är ledande kraft vid fronten, mot det av Ryssland stödda upproret i Donbass.

En krypande offensiv pågår från ukrainsk sida, in i den gråzon som är uppgjord för att skilja stridande åt. Det rapporterar Radio Free Europe som spritt USA stödd propaganda i Östeuropa sedan 1950-talet. Därmed minskar geografiska avståndet mellan parterna, vilket utlöst den eskalering av konflikten som lett till många döda och utslagen infrastruktur under 2017.

Än mer drastisk förändring av konflikten är den ekonomiska blockad, som ultranationalister genomfört i år, mot regeringens vilja. Alla järnvägstransporter mellan Ukraina och upproriska folkrepublikerna Donetsk och Lugansk har stoppats. 78.000 vagnar i Donetsk, med antracitkol för kraftverk i västra Ukraina kan inte komma fram. Det skapar ekonomisk kris i både Ukraina och folkrepublikerna, med arbetslöshet för uppåt 75000 tusen, enligt Ukrainas statsminister Hrojsman. Som följd av blockaden har myndigheterna i folkrepublikerna börjat tvångsförvalta bolagen på sitt område 1 mars, för att få igång produktion och handel igen, om nödvändigt till eller via Ryssland.

Ryska och tyska utrikesministrarna, Sergej Lavrov och socialdemokraten Sigmar Gabriel möttes 7 mars. De enades om att stärka OSSE:s roll som observatör för att Minsköverenskommelsen hålls, och talade mot den ekonomiska blockaden. En skarp kontrast mot utrikesminister Wallströms besök i Moskva, efter att den söndrande blockaden pågått en månad, i strid mot Minsköverenskommelsen. Svenskt ointresse för om överenskommelsen uppfylls av alla parter kom till tydligt uttryck.

President Porosjenko beslöt 15 mars att göra den illegala blockaden till regeringspolitik under stark press från ultranationalisterna. Både den illegala och nu den legala blockaden bryter mot Minsköverenskommelsen som Ukraina med Ryssland, Tyskland och Frankrike skrev under, där också OSSE* och representanter för folkrepublikerna är parter. Ultranationalisterna, med oligarker i bakgrunden, strävar istället för fullt krig mot folkrepublikerna, kapande av kvarvarande ekonomiska band och utfrysning av dess invånare från alla band med ukrainska myndigheter.

Av avgörande betydelse för hela Europa vore ett fullskaligt krig i Östra Ukraina, likaså om globala storföretag och spekulatörer få fritt fram att styra över den svarta jorden. Ska storföretags kortsiktiga vinst, med alltmer militariserad aggressiv nyliberalism, tillåtas driva på krig, och lägga under sig ekosystem, som mångas matförsörjning hänger på? Om detta avgörande ekologiska och sociala skede i Ukrainakonflikten får vi knappt höra något. För svensk miljö- och fredsopinion återstår mycket att göra.

Tord Björk

”Bondens självavveckling”

Helge Bergo är bonde från Övre Eksingedal i Hordaland i Norge. I boken Avviklinga av den norske bonden gör han upp med den politik som jordbrukarnas egna organisationer fört under efterkrigstiden som lett till en eskalerande nedläggning av gårdar och ödeläggande av bygder. Det gör han med erfarenhet från norsk bonderörelse under hela denna tid. Först under åren efter kriget då alla bönder sågs som viktiga i böndernas organisationer och sedan efter en tid i Nordamerika under 1950- och 1960-talet tillbaka och snart aktiv i olika bondeorganisationer när strukturrationalisering genom avvecklingen av de flesta bönder var den politik jordbrukarnas egna organisationer drev hårt.

Det är till dels en hoppingivande historia Bergo berättar om hur det varit möjligt att i närmast omöjliga situationer gått att resa ett motstånd mot den rådande politiken, ofta med de mest centrala bönderna för utnyttjande av den norska naturen som bas, får- och getbönder med fäboddrift. Till dels är boken också en skrämmande historia om hur en 2000-årig bonde- och bygdekultur begår politiskt, kulturellt och ekonomiskt självmord.

För den som likt undertecknad hyser varma känslor för Norge och dess demokratiska kultur är boken en väckarklocka. Den ena efter den andra historiska händelsen i den politik som styr böndernas och bygdernas liv rannsakas vilket leder till att den ena efter den andra myten förlorar sin glans. Som svensk ser jag upp till Norge där minsta avkrok tycks glänsa av välstånd jämfört med motsvarande bygd på den svenska sidan gränsen. Kritik mot politiken i ett land där utkanterna verkar må så bra jämfört med i Sverige kan väl inte annat vara än kverulans eller finns det en annan förklaring? Ett år som lärare på Gymnasiet i Otta i Gudbrandsdalen där småbruk och stenindustri dominerade ekonomin lärde mig uppskatta dessa småbrukarsamhällen. Men takten som bondgårdar läggs ned i Norge är accelererande och följderna kan bli väl så dramatiska i detta glest befolkade land. Tusen om året de första decennierna efter andra världskriget. Under 1960-talet när jordbrukarnas organisationer fick som de ville ökade takten kraftigt till 3000 om året. Av 214 000 gårdar 1949 när det norska jordbruksavtalet inledde en ny epok i Norge räknar Bergo i boken som gavs ut 2005 att 50 000 är kvar, och då är majoriteten av intäkterna på dessa gårdar från andra inkomstkällor än jordbruket.

Kärnan i jordbruksavtalet som ger bondeorganisationerna stor makt är att styra statliga subsidier till ökad produktivitetsutveckling. Det leder i praktiken till prissänkning på ny teknologi medan arbetskraften blir alltmer överflödig. Av de 300 000 årsverk som behövdes inom jordbruket 1950 räknar Bergo med att det behövs 30 000 idag, och då är varje arbetsplats subsidierad med 700 000 norska kronor. Tanken med detta var att bonden skulle få lika lön som industriarbetaren. Resultatet blev nedläggning av jordbruk och att bonden det ena efter det andra decenniet av denna politik för att göra bonden jämställd ekonomiskt fortfarande har samma låga andel i inkomst jämfört med industriarbetaren som när systemet infördes. Vinsterna från de statliga subsidierna och det jordbruket producerar tillfaller inte bonden men bankerna som lånar ut pengar till ständigt ny teknologi och lokaler för jordbruket och de som producerar dessa resurser. Politiken leder också till överskott på jordbrukets produkter som sedan dumpas i underpris i andra länder och förstör för jordbrukarna är.

Det märkliga och intressanta med allt detta är att böndernas egna organisationer är medverkade, ibland till och med den mest pådrivande kraften. In i vår tid när effekterna av jordbruksavtalet är påtagliga genom både avfolkning och att även de bönder som till punkt och pricka genomför de teknologiska nyinvesteringar som den rådande jordbrukspolitiken förordar inte klarar sig ekonomiskt så fortsätter ändå organisationerna förorda samma ordning som nu i framtiden. Ordföranden Kåre Syrstad för Bondelaget hävdade att problemet när staten önskade skära ned i mdeler till jordbruket ”må ein ver villig til å ofra småbrukarane i utkantbygdene”. Att det var knsligt erkände han – ”og detta vert heilt sikket kalla bodekannibalisme. Men kva er alternativet?” På frågan om inte jordbruket skulle försvagas geno att offra småbrukarna i utkanterna till förmån för de centrala bygderna svarade yrstad – ”Nei, det vil i alla fall ikje skada landets interesser”. 1992 fick Norges Bonde- och småbrukarlag ny ordförande Aina Edelmann Nielsen med bakgrund i Natur og Ungdom och uppvuxen i Oslo som drev en getgård på Lyngenhalvön i Troms. Hon menade också att jordbruksstödet måste begränsas till de som levde av det. I praktiken innebar det ett hot mot småbruken där inkomsterna i första hand kommer från andra inkomstkällor än jordbruket för att göra det möjligt att driva gården vidare. Norges Bonde- och småbrukarlag som under 1980-talet gått i spetsen i en uppgörelse med den rådande jordbrukspolitiken svängde under 1990-talet i motsatt riktning och slöt nu upp bakom en gemensam politik tillsammans med Bondelaget som fortsatte den ordning man tidigare varit kritisk mot medan systemkritiken försvann. När regeringen la fram ett nytt förslag om norskt jordbruk ville den driva takten ännu snabbare i avvecklingen av den norske bonden genom alla statliga bidrag skulle främja strukturrationaliseringen även arealstöd skulle ändras ”til fordel for dei større bruka”. Småbrukarlaget slöt upp bakom förslaget, det fanns saker man var tveksam till menade man men bidrag skulle ges till ”økologisering og verdiskaping” i jordbruket vilket man såg som viktigare. Småbrukarlaget knöts nu närmare en samlad organisation för hela Norges jordbruk där man fick rätt att vara med i styrelsen mot att den samlade organisationen fick rätt att utse styrelseledamöter i Småbrukarlaget. Den korporativa ordning där staten genom sin makt över avtal växer samman med en enda bondeorganisation med både ekonomiska försäljningsorganisationer och de två förut fristående bondeorganisationerna som Helge Bergo så stadigt varnat för blev nu verklighet. Ekologi tjänade som PR för denna inordning inom strukturrationalisering mot ytterligare industrialisering av jordbruket. Nedläggningen av antalet gårdar ökade från 3 000 om året till 4 000. Organisationernas makt ökade.

En annan myt om Norge än den att bönderna har lyckats organisera sig så väl att de kunnat försvara en levande landsbygd med jordbruk överallt där det är möjligt är den om hur bra Norges avståndstagande mot EU varit inte minst med böndernas organisationer som pådrivare för en självständighet. Bergo visar den reella bakgrunden till att bondeorganisationerna 1972 tog så kraftfullt avstånd från EU och blev en ekonomisk stark faktor för motståndet. I förhandlingarna om EU-medlemskap drev norska regeringen igenom en unik särordning för det norska jordbruket. Det skulle vara möjligt för Norge att ha en stödordning som gjorde att jordbrukarnas levnadsstandard upprätthölls. Den skulle inte vara bunden till den marknadsförd varan och heller inte till omfattande prissubsidier till produktionen vilket gör en omläggning av det norska stödsystemet nödvändigt. Stödet ska vara differentierat efter området och kategorin av jordbrukare. Från början hade Norges Bondelag inte varit emot en ansökan om medlemskap i EU eller som det då hette Europeiska gemensamma marknaden. Det var först när det blev klart att det istället för ett stödsystem kopplat till att ge till de som med hjälp av agroindustrin och banker ökade sin produktion och slå ut de mindre gårdarna istället för att gå direkt utanför bondeorganisationerna till jordbrukaren som motståndet blev högt och tydligt. Det var ett förslag som innebar att hela strukturrationaliseringen som bondeorganisationer byggt sin makt kring uppfattade som hotat. Bondelaget gick hårt ut mot förhandlingsresultatet som de ansåg skulle ”rasera” norskt jordbruk. Jordbruksorganisationerna gav efter detta omfattande stöd till Nej-sidan i folkomröstningen vilket av flera bedömare ses som en avgörande faktor bakom att Nej-sidan vann.

Den utveckling Bergo beskriver i stort är intressant ur folkrörelseperspektiv. Den säger något inte bara om Norge utan också om Sverige och kanske andra länder. Den handlar om hur folkrörelser genom att bli effektiva förhandlare för ekonomiska intressen förvandlas från att tillvarata medlemmarnas intressen bli satta under förmyndarskap av en organisationselit i tätt samförstånd med organisationseliten i andras organisationer med vilka man samverkar. Anseendet hos andra organisationseliter är viktigare än att sakligt argumentera för den politiska linje man för, en linje som ofta förklaras vara den enda möjliga, gärna både naturlig och rationell samtidigt. Denna linje växte fram i strid med det som en gång organisationerna grundats för. Från början fanns intresset att tillvarata alla bönders intressen och se på gårdarna längst uppe efter fjällsidan som ett värn också för gårdarna nere i dalen. Bonden sågs som en kulturell kraft och inte bara ett ekonomiskt verktyg. Men nationalekonomer som Gunnar Myrdal kom med andra tankar i slutet av 1930-talet som gick ut på att effektivisera och rationalisera jordbruket utan hänsyn till arbetskraften. Problemet var snarare att det behövdes större frånflyttning från bondgårdarna än något annat. Tankar som också fick stort genomslag i Norge och redan fanns starkt inom böndernas ekonomiska kooperativa rörelse där centralisering och gärna färre leverantörer tidigt blev ett måtto.

Men det skulle dröja in på 1950-talet innan dessa tankar fick fullt stöd av ledningen för bondeorganisationerna. 1955 fick Bondelaget en ny ordförande som gick in för att nedsvärta Norge som jordbruksland genom att använda det nedsättande begreppet ”dvergbruksland” och mena att det landet måste igenom var en omfattande ”strukturrationalisering och effektivisering”. Detta var i samklang med det socialdemokratiska regeringspartiet politik och märkligt nog också med Norges Bonde- och småbrukarlag. Detta hade stått på en höjdpunkt 1947 med 16 700 medlemmar men gick inte i konflikt med den strukturrationaliseringspolitik som i hög grad gick ut över de egna medlemmarna. Det nära samarbetet med socialdemokratiska partiet som hela tiden satt i regeringsställning gjorde att man avhöll sig från att tänka egna tankar. Försök inom Bondelaget att tänka själva fanns, inte minst bland bönderna i Dovre 1960 uppe bland de högsta fjälldalarna i Norge, ett ständigt motståndsnäste i kampen om norsk jordbrukspolitik. Men det mötte ett mycket hätskt mothugg och den egna fylkesorganisationen i Hedmark som först stött kritiken av den rådande strukturrationaliseringen fick snabbt kalla fötter och bytte helt fot efter vad Bondelaget centralt ansåg och gick emot sin egen distriktsavdelning. Strukturrationaliseringen kunde drivas vidare i än högre takt genom sammanslagning av alla viktiga organisationer som finansierade jordbruket som sattes av mer effektivt genomföra strukturrationaliseringen och på kort tid kunde jordbruksnedläggningen tredubblas. Småbrukare kunde under 1960-talet möta socialdemokratiska politiker som rakt på sak sa att ”de små enheters tid var forbi i den moderne verden” som gått sammanfattar den rådande utvecklingsreligionen vid denna tid. I början av 1970-talet var Småbrukarlaget så gott som borta, kvar fanns i praktiken 2 000 medlemmar och bristen på eget tänkande fortfarande påtaglig. Inom Bondelaget var de ledande aggressiva företrädare för den pågående strukturrationaliseringen som nu ledde till upp till 8 – 10 000 gårdar om året, för hela perioden 1959 – 1969 40 000 gårdar. Medlemmar som på Bondelagets årsmöte som blev skrämda av utvecklingen fick höra av de centrala personerna i organisationen ”Bondelagets sin politikk må være og få brukstallet ned snarest råd – skal vi si til en 40 000 bruk som foreløpig mål?”. Vid denna tid fanns 156 000 jordbruk i Norge varav alltså 116 00 åtminstone borde läggas ned. Att det skulle innebära nedläggning av skolor och få allvarliga konsekvenser för bygderna var oväsentligt, det gällde att med alla medel skapa ett rationellt stordriftsjordbruk och förresten hade alla bil nuförtiden. I Bondelaget var man med som bonde då det var den stora organisationen men sina medlemmar försvarade organisationen knappast och var det någon som framförde kritik fanns en mycket stark organisationsapparat som såg till att tysta ner självständigt tänkande.

Det är samma utveckling som vi sett inom andra folkrörelser som arbetarrörelsen. Lena Hellblom tar upp i sin avhandling Från primitiv till organiserad demokrati från 1985 hur arbetarrörelsen i Sverige omvandlades på samma sätt från en frigörande rörelse där medlemmarna växte kulturellt och socialt och deltog i samhällsförändring till att bli effektiva förhandlingsapparater. Hur det kommer sig att i de nordiska staterna där bönder och arbetare haft en förhållandevis stor makt över samhällsutvecklingen inte minst tack vare kollektiv organisering genom folkrörelser har förmågan att tillvarata de egna intressena till slut lakats ur. Detta i sådan grad att de organisationer man en gång byggt upp blivit till självändamål för en organisationselit sammanväxt med statens intressen mer än medlemmarnas. Samtidigt som förmågan som folkrörelse att ta egna initiativ i olika former förtvinat.

Ibland uppstår skärningspunkter i historien där på nytt folkrörelsetanken och ett självständigt handlande tycks vara möjligt. En sådan kom i Norge när Sverre Hansen på ett årsmöte med mejeriföreningen på ön Hitra ställde sig upp och uppmanade till skattestrejk. Om utveckling fortsatte skulle snart jordbruket upphöra på Hitra. Han fick stöd av deltagarna på mötet och ett aktionsbrev formulerades med de krav man ställde.

Det blev ett djävla liv kan man lugnt säga. Aktionen satte uppenbarligen fingret på en öm punkt. Även långt efteråt går beskrivningarna kraftigt isär om vad som hände men genomslag fick aktionen. Att det förr eller senare skulle komma en urladdning borde legat luften. Att det kom i ett område som ligger långt borta från centrala städer i Norge var heller inte så överraskande. Egentligen borde det också ha kunnat vara ett stort steg framåt för en ny jordbrukspolitik. Under några år hade nämligen motståndet mot strukturrationaliseringspolitiken formerat sig där motsättningen mellan denna politik och att ta vara på Norges naturliga förutsättningar stod som starkast, den om fäboddriften med får och getter. Här var det betesmarkerna som var grunden för djurhållningen och inte en ständigt minskat brukande av naturförhållanden och dess kretsloppsresurser i Norge till förmån för tillförsel av djurfoder från industrijordbruk grundat på ökad oljeförbrukning. Får och getbönderna kom på allt fler sätt i konflikt med böndernas säljorganisation Norskt kött och den politik böndernas organisationer drev. Samtidigt kunde stärka sin självorganisering genom att ta tag i de problem som uppstått kring de uråldriga gemensamma ansvarstagandet för alla fåren på fjället som varit grunden för en fungerande ekonomi. När bruken och antalet folk på gårdarna minskat hade det uppstått problem men nu kom samarbete igång igen och stoltheten tillbaka. Inget av det Helge Bergo ägnat sig långa bondepolitiska liv åt har gett honom så mycket som detta arbete med olika betesinitiativ i egna fylket och långt utanför det. Med fårböndernas och senare uppslutning också från landets främsta fruktodlare i Hardanger kunder Småbrukarlaget få nya medlemmar och inte läne betraktas som en avdankad förlorargeneration. Det höll på att svänga så smått inom bonderörelserna. Till draghjälp för att få insikt i de bredare sammanhangen hade de professor Sigmund Borgan på naturbrukshögskolan i Ås. Han visade hur ökat stöd för priset på jordbruksvaror enbart ledde till mer utslagning av bönder och var därför mycket illa sedd i den centrala ledningen för de stora organisationerna inom jordbruket.

När bönderna på Hitra gjorde uppror var det i hög grad motiverat som ett uppror. ”Styresmakterna tar os ein for ein. Vi kjenner os som ein urbefolkning som kjempar ot å flyttast til reservatet. Kampen gjeld ei livsform og ein heil kultur.” Men de politiska krav man förde fram var högre pris på mjölk och kött. Bergo skickade ett brev till aktionsledningen och påpekade att detta innebar i praktiken fortsättning på den strukturrationaliseringspolitik som fört till de problem som Hitraaktionen sökte lösa. Efter att aktionen blivit mycket spridd genom TV kom jordbruksministern med följe till Hitra för ett möte, det marxist-leninistiska partiet AKPm-l startade stödaktioner och skyndade också till platsen tillsammans med de stora bondeorganisationerna som också startade aktioner för att stödja de strejkande Hitraböndernas krav som några egna tillägg. Marxist-leninisterna passade dessutom på att lura Sverre Hansen in i en nationell samordningskommitte för de två strejkinitiativ de själva satt igång och den på Hitra där de själva satt på alla viktiga poster, en kommitte de presenterade för massmedia utan att ha tillfårgat Sverre Hansen som blev så förbluffad av tilltaget att han inte kom sig för att protestera. Marxist-leninisterna såg det som viktigt att gå emot den syn på nödvändigheten av att motsätta sig den rådande strukurrationaliseringspolitiken som Borgan och Bergo stod för och istället gå in för enighet bland alla bondeorganisationer med sig själva i spetsen för aktioner.

Det hela förde till förvirring. När aktionsledningen för Hitrabönderna kallade till möte med alla som stödde aktionen inklusive Borgan och Bergo blev resultatet att Hitrabönderna förklarade sin skattestrejk nedlagd utan att nämna de krav de fört fram från början utan bara hävda att aktionen motsatte sig ”strukturrasjonalisering i jordbruket” och kunde tänka sig ta till hårdare aktionsformer igen om så behövdes. Marxist-leninisterna blev mycket upprörda och skyllde det mesta utomståendes negativa inverkan, på parlamentariska partier och folk som Bergo. Enhetsfronten under deras ledning bakom en politik stödd av alla jordbrukets stora organisationer hade säckat ihop och kvar stod fröet till en uppgörelse med hela den norska jordbrukspolitiken strukturrationalisering på industrins villkor och det var inte i deras intresse.

Men den stora uppståndelsen bidrog till att den nya jordbruksavtalet som antogs samma höst innebar en mycket stor ökning av stödet till bönderna, men enligt samma modell som tidigare. Idag är två av de tre bruk som bönderna som ledde strejkaktionen hade nedlagda och de är bägge döda. En fanns kvar 30 år senare och var då 70 år och drev gården vidare med 8 kor. På Hitra fanns 435 mjölkleverantörer 1960, när strejken genomfördes 1975 fanns 160 kvar och i början av 2000-talet fanns bara 40 kvar. Aktionen bidrog till en mycket ökat stöd till jordbruket men i grunden ändrades inget Det saknades ett organiserat uttryck för en politik som gjorde upp med strukurrationaliseringspolitiken när väl konflikten bröt lös. Det gjorde att helt andra krafter än de som ville värna om jordbruket i utkantsnorge kunde utnyttja situationen för egna syften.

Under 1980-talet kunde äntligen en sådan organisation bli verklighet. Småbrukarlaget kunde efter starka konflikter där påtryckningarna utifrån var kännbara bryta med samförståndspolitiken gentemot staten, Bondelaget och bondekooperativen inom mejeri och slakterinäringen. Det blev en blomstringstid och antalet medlemmar ökade stadigt till närmare 15 000 1985. Man blev en ledande debattör inom jordbrukspolitiken och avstod från att skriva på den nya jordbruksavtalet för at inte vara gisslan under fortsatt strukturrationaliserinspolitik. Den systemförändring som Småbrukarlaget nu arbetade för gällde inte längre detaljer utan hela grunden. Det tog tid att formulera men i slutet av 1980talet kunde en stark grupp bönder som Olav Lundteigen, Arne Vinje och Bergo utsedda av laget lägga fram en uppgörelse med den rådande politiken. All stöd skulle gå till arealutnyttjande och inget till producerade mängder. Från regeringens håll fanns för första gången ett intresse. Men så skedde förändringar i regeringen och inom Småbrukarlaget. En av regeringen tillsatt ny Utredning om det framtida jordbruket blev mycket omfattande, och drog ut på tiden. Bergo nämner det inte men det hela sammanfaller med Brundtlandsideologins dominans över organisationslivet i Norge med hjälp av stora statsbidrag till miljöorganisationer och andra som ville ansluta sig till den nya filosofin att hållbar tillväxt genom samarbete med alla skulle frälsa både världen och Norge. Resultatet när det gäller jordbrukspolitiken blev den som denna recension av Bergos bok började med, både Bondelagets och Småbrukarlagets uppslutning bakom en ny samförståndspolitik där avvecklingen av den norske bonden står i fortsatt centrum för strukturrationaliseringen av jordbruket där försäljningsorganisationernas intressen kommer före bondens.

Vad kan då detta säga för alla oss som värnar om bönder och ett jordbruk anpassat till nordiska naturförhållanden? Min kunskap om norska bonderörelsen är inte så stor att jag kan veta om det Bergo för fram är rätt i sina proportioner eller ens i huvudsak. Mitt engagemang för bondens sak beror på mitt engagemang i miljörörelsen och att jag ser de direkta producenterna inom jordbruket världen över som avgörande för att bygga ett hållbart samhälle. Miljöfrågan är oskiljaktig från sociala förhållanden som kan skapa ett samhälle där ekologisk hänsyn står över kortsiktiga vinstintressen. Därför är bonden central och det är ingen tillfällighet att dagens stora folkrörelsemobiliseringar globalt ofta har bonderörelsen som den avgörande politiska kraften. När det gäller att bedöma situationen lite mer allmänt i Norge har jag mer kunskap och särskilt när det gäller miljörörelsens utveckling. Den till synes märkliga utvecklingen under 1990-talet som Bergo tar upp till det negativa när nya krafter från miljörörelsen kommer in i småbrukarrörelsen och hur ”ekologisering” används som argument för att helt sluta upp bakom samförståndspolitiken är fullt begripligt om man ser till hur den norska miljörörelsen utvecklats. Istället för ett systematiskt uppgör med den nyliberala stat och fortsatt strukturrationalisering nu med lite ökad hjälp från marknaden också som Brundtlandideologin med dess falska löften om hållbar tillväxt både i Norge och globalt understött så glider den norska miljörörelsen nästan omärkligt in i den nya rollen som företrädare för positiva vinn-vinn lösningar med hjälp av mer rationell teknologi. Från att tidigare har varit Europas mest tillväxtfientliga miljörörelse blir man en av Europa mest teknologi- och tillväxtanhängare på kort tid utan närmare argumentering. Samtidigt har man hyllat den norske småbonden, men inom ramen för det rådande samförståndsmodellen i Norge där marknaden men kanske sammanhållning mellan eliterna inom olika organisationer är särskilt viktig. Det kanske inte är en tillfällighet att Edelmann Nielsen på sin snabba väg från Natur og Ungdom till ordförandeposten inom Småbrukarlaget först hävdade att bara samarbete med Bondelaget kunde föra till framgång för att sedan bli chef för marknadsföringen av norsk gårdsmat inom den nya samarbetskolossen Landbrukets Felleskontor.

I Sverige har utvecklingen i stort varit densamma med LRF och inte minst Centerpartiet som stora påskyndare av strukturrationaliseringen. Ofta långt mer än alla andra organisationer och partier. Idag finns inte ens bonden med i tankarna om landsbygdens framtid utan istället står företagaren i centrum. Äldre tiders idéer om småfolket, bygden och lokalsamhället är borta till förmån för detta företagsekonomiska perspektiv på landsbygdens framtid. Turism påstods vara landbygdens framtid, en mycket fläckvis näring med risk för snabba godtyckliga vändningar i möjligheten att leva av den. Inom skogsbruk och jordbruk fortsätter strukturrationaliseringen och sysselsättning är inte att vänta här om de som styr LRF och Centerpartiet får råda. Att det företagsekonomiska perspektiv man företräder systematiskt missgynnar landsbygden, för över vinsterna inom naturbruket till senare led i produktionskedjan och till bankerna och i bägge fallen urbana eliter är inget man bryr sig om, och numera öppet tillstår är bra. Centerpartiet önskar sig en ny bas bland de rika i storstäderna och har lyckats föra en politik som gör att man går framåt i bara Stockholms län och då särskilt på Östermalm, på Lidingö och liknande rikemanstadsdelar medan man går bakåt i alla andra delar av landet.

Motkrafterna är få och än mer splittrade än i Norge. Någon organisering bland småbrukarna fanns inte ens kvar i Sverige förrän Centerpartiets strukturrationaliseringspolitik på 1980-talet helt gick över styr och blev motiv för bildandet av Småbrukare Väst och senare Förbundet Sveriges småbrukare. Et ekologiska intresset ledde till bildandet av Ekologiska jordbrukare. Avskaffandet av nationella jordbrukspolitiken 1988 gjorde Sverige till världsledande bland de krafter som helt vill underställa jordbruket världsmarknanden och den fortsatta anpassningen till WTO-politiken ledde till att några få bönder reagerade och till slut bildade NOrdbruK som gick med i den internationella bondeorganisationen Via Campesina. Samarbete mellan och inom organisationerna är inte alltid de bästa eller de saknar som NOrdbruK helt medel för att ens ha ett kontor. Det nyvaknade intresse för närodlat har lett till bildande av initiativ som Bondens marknad och statliga stöd för marknadsföring av något som kallas mathantverk. Påtagligt har varit framgångarna för att kunna driva gårdsslakterier där Småbrukarna varit pådrivande. Men någon samlad systemkritik av den rådande jordbrukspolitiken har det varit svårt att nå fram till.

En konflikt har funnits kring hur kritisk man ska vara gentemot staten och jordbruksministern eller som det numera heter landsbygdsministern. Den konflikten höll på att splittra Småbrukarna. För en utomstående som saknar större insikt kanske en allmän synpunkt kan vara att bägge parter hade rätt, det behövs kritik men det räcker inte, man måste också söka uträtta något konstruktivt. Ibland kanske det inte går att uträtta bägge sakerna, situationen är inte den bästa och problem uppstår.

Ett av de riktigt allvarliga problemen är att kanske bonden helt är på väg att försvinna och ersätts av storskalig jordbruksindustri med billig importerad säsongsarbetskraft för slitgörat. Många småbrukare kan uppfatta sin situation som omöjlig. Ett nyvaknat intresse för närodlat tar sig gärna vägen förbi frågan om landsbygdens och bondens framtid och koncentrerar sig på att bygga upp nya organisationer, gärna med ekologisk anstrykning. En politik för att bryta med det rådande systemet och inte bara försvara en nisch inom systemets ramar med företagsekonomiska intressen och fokusering på teknologi som huvudtanke är otillräckligt.

Miljörörelsens intresse för matfrågan och jordbruket är positivt men inte nödvändigtvis oproblematisk som det norska exemplet visar. Miljörörelsen kan inte ha helt sammanfallande intressen med jordbrukaren och heller inte omvänt. När nu både miljö- och solidaritetsrörelsen engagerar sig för matsuveränitet och bondefrågan finns det därför anledning att vara aktsam. Som exemplet med Hitraaktionen visar kan det finnas alla möjliga opportunistiska eller andra orsaker till att organisationer som inte själva företräder direkta producenter kan vilja engagera sig i jordbrukspolitiken. Tills vidare tycks det dock som det initiativ som Miljöförbundet Jordens Vänner tagit för att ta upp en systemkritisk diskussion om naturbrukets framtid och samla olika krafter på ett möte i Ransby november 2009 fått ett gott gensvar i olika kretsar. Kanske detta initiativ kan främja kontakter direkt mellan bönder och mellan olika typer av organisationer som arbetat med olika frågor som rörelsen för gemensam välfärd mot privatisering, solidaritetsrörelsen och miljörörelsens som i naturbrukets framtid kan se hur olika frågor hänger samman.

Det kommer inte bli lätt. Det har tagit Miljöförbundet Jordens Vänner mycket lång tid och många samarbetskontakter att ha kraft nog att samla till ett sådant möte som det som hölls om att Återta makten över maten och naturbruket. Den största politiska inspirationen till detta har kommit från NOrdbruK som trots nästan helt avsaknad av organisationsresurser mer än ideellt arbete fört en systemkritisk debatt om den rådande jordbrukspolitiken som varit sammanhängande och fört längre än enbart nej till olika detaljer i den rådande politiken. Ndra krafter inom Via Campesina är stadsodlarrörelsen Mykorriza som tillört mycket ny energi och glädje både i vardagen med gemensam odling och vid aktioner som de vid klimattoppmötet i Köpenhamn. Närdodlingens framgångar är också positiva tecken tillsammans med det pågående matupporet mot industrimaten för god mat.

Men till dels bryter en del av systemkritiken i Sverige med det som är Bergos sammanfattning som det viktigaste att bryta med. Bergo ser hela systemet med bondeorganisationer som förhandlar om mängder av detaljer inom strukturrationaliserings ramar som ett problem och förordar ett mycket enklare regelverk där stödet direkt tillfaller bonden efter areal han brukar. Inland kan man tro att NOrdbruK förordar en återgång till en ordning där bondeorganisationer i detalj har mer att säga till om. Den betoning av försäljningsorganisationen som en del av det nya intresset för närodlat lagt stor vikt på är knappast heller vad Bergo förordar, tvärtom kan det bli en fara då man alltför mycket ser det som centralt att inte vara kritisk till den rådande politiken utan söker företagsekonomiska fördelar för den egna nischen. Att Bergo kan se fördelar med EU:s jordbrukspolitik framför den som rått i Norge och många andra nordiska länder torde möta starka mothugg i svensk småbrukarrörelse. Så vad som är kvar av Bergos politik som möjlig inspiration för en svensk uppgörelse med strukturrationaliseringspolitiken tycks vara lite eller ingenting.

Hans erfarenhet från att andra länder kan ha bättre system torde han dock få mer medhåll i. Bergo pekar på att bönderna ofta levde i tron att Norges system var det bästa i världen. Bergo har med sin erfarenhet från andra läder, sina år som bonde i Övre Eikesdal, som ordförande för Norsk Sau- och Geitalslag och styrelsemedlem i Småbrukarlaget och Lantbrukets utbyggingsfond en rik källa för att visa att det inte alltid är så. Som styrelsemedlem i Lantbrukets utbyggingsfond kom han ut på resor till andra länder där det visade sig att man ofta tog hand om småbrukarna mycket bättre än i Norge. I Österrike var småbruken dominerande och medeltalet för antalet kor per gård 8 som levererade till sammanlagt 200 mejerier runtom hela landet. I Tyskland och Skottland la man vikt vid att det fanns annat att livnära sig på vid sidan om småbruket, produktivitetsökning på en redan mättad marknad var inte det mans satsade på utan istället på att bygderna skulle leva.

Erfarenheterna från Landbrukets utbyggingsfond som Bergo beskriver kortfattat tillsammans med ett annat kort avsnitt om oljeekonomins inverkan i bygderna kan ge en liten vink om svaret på gåtan hur det kommer sig att landsbygden är så mycket mer välhållen i Norge än i Sverige. Bönderna själva har medverkat till sin egen avveckling. Men det syns inte så mycket på grund av åtminstone två orsaker. De ena är att oljeekonomin gav ett uppsving i utbyggnad av offentlig service. Det gjorde att bondgården kunde få extraintäkter genom den ekonomi detta förde med sig inom andra yrken både offentliga och privata som behövdes med det offentliga uppsvinget. Det inte Bergo tar upp är att i Norge finns också en del politik för att allmänt främja bygdernas intressen som att delar av vattenkraftens intäkter stannar kvar där den har byggts ut. Vad som också främjat bilden av en livaktig bygdeverksamhet är framväxten av ett projektsamhälle där man kunnat söka medel för olika lokala initiativ, det som i Sverige gått under namnet Hela Sverige ska leva. Under sin tid i Landbrukets utbyggingsfond kom denna verksamhet att påbörjas i en organisation som tidigare enbart gett medel till jordbruket. När Bergo gjorde stickprov för att ta reda på vilken timlön de olika projekten för diverse lokala utvecklingsprojekt som det gavs medel till visade det sig ligga på 20 kronor i timmen när en normal arbetslön var 70 kronor i timmen. Men som Bergo skriver – ”Gjennom landbrugspolittiken fjerne ein arbeidsplasser årleg ved hjelp av subsidier. Det skulle det ikkje snakkast. Men dei titalls arbeidsplasser som vart skapa med ’bygdeutviklingsmidlar’ vart sikra god presse-dekning.”

Med andra ord så har en allmän upprustning med hjälp av oljepengar tillfört offentlig service en del medel som också gjort det möjligt för småbrukargårdarna att skaffa sig extraintäkter utanför jordbruket och en storstilad massmediaanpassad kampanj för att man ger projektmedel för att främja diverse lokala projekt skylt över det som pågår vilket är att strukturrationaliseringen fortgår lika kraftfullt som någonsin förr.

Kring en liknande syn kan nog även många kritiska röster i Sverige ena sig om motsvarande processer i vårt land, inte minst är synsättet att bonden själv varit medverkande till avvecklingen av bonden något som tydligt kom fram på mötet i Ransby företrätt särskilt av Thorsten Laxvik från Norrbete i Ångermanland.

Kan något annat hos Bergo som kärnan i vad en ny jordbrukspolitik kan innehålla vara till inspiration också i Sverige? Det tycks det vara mycket svårare att tro eller säga så mycket om när man som undertecknad saknar mycket insikt i jordbrukspoltik. Men värt att fundera över är det. Situationen är på många sätt mycket allvarlig både för landsbygdens och jordbruket framtid och det allmänna miljötillståndet i världen. Någon gång måste den rådande utvecklingen brytas och då kan tankar som vuxit fram under lång tids kamp vara till nytta.

Inte minst är det den demokratiska glöden som är intressant med Bergos bok. Nödvändigheten att stå upp för den egna erfarenheten och se samhället inte bara som något man kräver något av utan som det också är en plikt att stå emot när viktiga värderingar står på spel. Att det inte bara är det som är långt bort som kan vara problemet, EU eller den norska staten utan också den egna organisationen kan vara nog så förtryckande och värna egna intressen före medlemmarnas. Därför är Bergos bok en viktig skrift inte bara om jordbrukspolitik utan också om detta att vara en myndig människa som tar ansvar för sina handlingar och står upp för friheten, det som är folkrörelsernas viktigaste källa.

Tord Björk

Helge Bergo

Avviklingen av den norske bonden

Vestlandsforlaget – Berthelsen, Naustdal 2005

Samma år boken kom ut tog en artikelförfattare upp den i Morgenbladet. Han inledde artikeln på följande sätt:

” – Vi står itj så tidli opp om morran lenger. Polakken tar melkinga!

Denne lille kommentaren, som jeg overhørte i en norsk bygd i sommer, festet seg av en eller annen grunn i bakhodet. Noen måneder senere dukker den opp igjen, i forbindelse med debatten om landbrukssubsidienes skjebne under forhandlingene i Verdens handelsorganisasjon (WTO). Bondenæringens representanter går hardt ut mot dem som vil kutte i norsk landbruk for å hjelpe bønder i fattige land. De argumenterer med at pengene bare går til de rikeste bøndene likevel.

Ja vel, tenkte jeg. Så da kan vi bare fortsette å bruke skattepengene på den hårdt prøvede norske bondestanden. Men de har jo råd til å ansette polakker? Og jeg mener å ha hørt at de ofte har en ekstrajobb utenfor gården også. Hvordan står det egentlig til med ”den norske bonden”?

Kriminalitet. Første spor finner jeg i Nationen 22. november: Under overskriften ”Omfattende skattejuks blant bønder” kan vi lese at skattemyndighetene har aksjonert mot 15 gårder i Vestfold og avdekket ”nær 100 prosent svikt (journ. uthev.) i plikten til å gi opplysninger om utenlandske foretak og arbeidstakere”. Flere bønder var organisert i nettverk der en bonde hadde flere utlendinger ansatt, som han leide ut svart til andre. Informasjonsrådgiver Sverre Kjær ved Fylkesskattekontoret i Vestfold sier til Nationen at ”et sted fant vi 40 registrerte i en database uten at noe var lønnsinnberettet”.

Vi tar en tur til de nevnte Vestfold-bygdene for å høre med folket om befolkningssammensetningen har endret seg. Bak disken på en bensinstasjon i Holmestrand finner vi ”Rolf”, som forteller at antallet ”utlendinger” har vokst veldig:

– Det er flere og flere her nå. Ikke bare polakker lenger, men også latviere og slovaker og andre. Nå er mange her på helårsbasis også.

Når jeg spør om de henger på bensinstasjonen i fritiden, rister han på hodet.

– De har stort sett ikke fritid. De jobber hele tiden. Og mange sover i bilene sine om natten.”