Folkrörelsernas kamp för naturbruket

- Om bönder, lantarbetare och skogsarbetare

> Ladda ner hela rapporten som pdf

Sammanfattning

De som arbetar med naturbruket på åkrarna och på fjället, i ladugården och i skogen har haft avgörande betydelse både för jordbruk och skogsbruk men också för den allmänna utvecklingen i Sverige. Med denna utgångspunkt skiljer sig denna historieskrivning från annan historieskrivning. Den brukar först skilja på arbetarrörelse, bonderörelse och miljörörelse. I nästa steg skiljer den på arbetarrörelsen i tiden fram till det parlamentariska genombrottet där facklig och annan arbetarkamp står i fokus och efteråt då arbetarpartierna ges huvudrollen. För bonderörelsen sker uppspaltningen i funktionen mellan det partipolitiska uttrycket och den producentkooperativa och fackliga delen. För miljörörelsen som här behandlas när den är kopplad till de som arbetar med naturbruket så brukar historieskrivningen vara inriktad på organisering och ideologi men inte som här på sociala strider.

Resultatet av den samlande historieskrivningen för bönder, lantarbetare och skogsarbetare är flera sällan påpekade insikter. Det samlade resultatet av dessa folkrörelser kamp var avgörande i de stora skiftena i samhällsordningen i Sverige. Det gäller demokratiseringens alla steg från att öppna riksdagens förhandlingar och införa tryckfrihet till den allmänna rösträttens genombrott där folkrörelserna med sina många arbetare och landsbygdsbefolkning spelade en avgörande roll. I texten lyfts särskilt fram nykterhetsrörelsen som hade sitt största genomslag i Sverige där det nästan helt saknades industriarbetare, i Jämtland som reaktion på skogsbolagens inrikes koloniala framfart i Norrland. Texten visar att bönderna och annan landsbygdsbefolkningen haft en betydligt viktigare roll för demokratiseringen av Sverige än den sedvanliga betoningen på industriarbetare och urban liberalism. Det är samspelet mellan demokratiseringssträvanden på landsbygden och i staden som är avgörande för att uppnå bestående förändringar som gör det formellt möjligt att förverkliga iden om alla människor lika värde i Sverige.

I nästa stora skifte gällde det social frigörelse för att gå från vad som var formellt möjligt till att demokratisering också skulle leda till socialt lika värde. Här gör återigen kombinationen av lant- och skogsarbetarrörelsen och bonderörelsens historia det möjligt att se att det är i denna del av arbetarrörelsen och i bonderörelsen som den sociala frigörelsen inte bara når alla delar av samhället utan också allmänt tar sig mer långtgående uttryck som gör att folkrörelserna samlat kan föra striden till en europeisk höjdpunkt. Det sker genom Europas mest omfattande strejkvåg på 1920-talet där Syndikalisterna med sin registermetod var de mest stridbara och stod för en tredjedel upp till hälften av alla strejker där det starkaste styrkebältet var skogsarbetarna. De var så starka att de till och med lyckades tidvis överbrygga den hårda motsättningen mellan LO anslutna och SAC anslutna och fick i Härjedalen infört löften om att respektera varandras strejker. Genom sina militanta kampformer mobiliserade syndikalisterna med glesbygden som en viktig bas ett lyft för hela Sveriges arbetarklass och inte bara där koncentrationen var som störst. Lantarbetarrörelsen bidrar också på ett avgörande sätt för att kampen ska nå dit den är som svårast. Återigen är det den från LO oberoende Upplands lantarbetarförbund som är tongivande och för an under 1920-talet genom strejker och folkbildning efter uppsvinget som kom av sig i Skåne före första världskriget. Avgörande för att övertyga bonderörelsen om kollektivavtal och se arbetarrörelsen som en samarbetspartner mer än motpart var lantarbetarnas mest långvariga strejk mot bönderna på Möreslätten 1929 till 1931. När det nu enade lantarbetarfacket anslutet till LO till slut nådde till den svårorganiserade trädgårdsmästerinäringen vilket ledde till en ett-årig strejk i Malmö 1935 – 1936 togs det sista avgörande steg mot att arbetsgivarna helt accepterade föreningsrätten. På bondesidan dominerar kampen för at majoriteten av bönderna ska få sin röst hörd. Ett problem är skillnaden mellan slättbygder med spannmålsodlare och de mer normal bygderna med animalieproduktion. Än större är skillnaden mellan Norrland med dess skogar i skogsbolagens händer och Södra Sverige där jordbruket har bättre förutsättningar och bondeskogen dominerar. I producentkooperativen dominerar tidigt storbönderna och godsägarna. Organiseringen av böndernas fackliga intresse kommer sent. Det blir istället en organiseringen av böndernas och landsbygdsbefolkningen som självständig politisk kraft som blir den dominerande form tidigt. Här är idén att bygga rörelsen underifrån genom sockenavdelningar avgörande för att Bondeförbundet ska bli en folkrörelse. Int minst Sveriges Landsbygdsungdom och Sveriges Landsbygdskvinnor avgörande för en massmobilisering av landsbygden.

Vid denna höjdpunkt kan en social kompromiss uppnås genom krisuppgörelsen 1932 och Saltsjöbadsavtalet 1938. Den har långvariga positiva konsekvenser genom etablering av välfärdstaten och dess samförståndslösningar inom skogsbruk och jordbruk men också till priset av anpassning till staten och utstötning av de som förde vidare den självständiga folkrörelsetraditionen genom syndikalismen eller småbrukarnas egen organisering. För jordbruket innebar samförståndslösningen att ett mycket stort antal jordbruk rationaliserades bort och bondekooperationen skaffade sig närmast monopolställning på en rad områden inom vidareförädlingen och fick en maktställning där de kunde driva fram en långt gången centralisering. Inom skogsbruket blev Sverige världsledande genom en modell för samverkan mellan olika aktörer kring teknisk utveckling, arbetarskydd, och att rationaliseringsvinsterna till viss del tillföll arbetarna, en modell som dock ändå ledde till fler skador på skogen genom kalhuggning och till viss del slitsammare arbete trots mekanisering. Skogs-, och jordbruksbygder avfolkades i all raskare takt.

Upproret mot samförståndslösningen startade i Adolfström 1966 i Lappland när de 40 byinvånarna vägrade sälja sina hemman så att Vindelälven kunde byggas ut vilket 40 000 i dalgången ned mot havet ansågs ha nytta av. Det följdes åt vid samma tid av utrikespolitiska protester som dock inte ifrågasatte den rådande utvecklingsmodellen på samma sätt. I städerna skedde uppbrottet mot samförståndet 1968-1969 när man började riva planken på bakgårdar och ockupera gator i protest mot bilismen och nedsågning av träd. Med gruvstrejken i malmfälten 1969 i Lappland bröts också samförståndsmodellen på arbetsmarknaden. 1974 inleddes segrarna i kampen mot etablering av nya platser för kärnbränslecykeln med massmobilisering av invånarna i Lysekils kommun där 12000 av 14000 skrev på kravet om nej till kärnkraftverk följt av lyckat uranbrytningsmotstånd i Häggum/Ranstad 1977. Parallellt utbröt skogsarbetarstrejken 1975 där 15000 kämpade för månadslön med viss framgång med massivt stöd i skogsbygderna, inte minst där syndikalisterna var starka. Kampen mot skogsbesprutningen längs banvallar och från flyg fick också massomfattning genom skogsockupationer för att hindra spridningen på 50-100 platser, återigen med starkt stöd i syndikalistiska bygder. Särskilt starkt blev ockupationer för att stoppa provborrningar för atomavfall i Kynnefjäll och på flera platser med masstöd lokalt so bröt med den samförståndsanda som gjorde at Naturskyddsföreningen aldrig tog avstånd från atomkraften förrän det fanns avvecklingsbeslut och miljörörelsen hamnat i tvångströja med parlamentariska partier. Protestviljan mot samförståndsmodellen var som starkast i bygder med småbrukare och syndikalister. Den stora urladdningen kom när trädkramarna satte sig i vägen för europeiska direktörers planer på byggande av motorvägar som led i storföretagens samlade plan för social nedrustning och bildande av EU:s inre marknad. 400 personer ställdes inför domstol i den största politiska rättegången i Sveriges moderna historia efter ockupationerna av byggplatsen i Bohuslän i samma bygder som fött Kynnefjälls motstånd mot provborrningar.

På jordbrukssidan hade Bondeförbundets uppslutning bakom en samförståndsmodell för rationalisering lett till accelererande utslagning av bönder vilket man för sent upptäckte och inte som Centerpartiet förmådda göra något åt. Tvärtom så ökade centraliseringens makt genom att böndernas fackliga sammanslutning RLF slogs samman med bondekooperationernas samverkan SL till LRF 1971. När Centern började föreslå än hårdare metoder för att tvinga fram ökad utslagning av småjordbruk för att främja större enheter bildades Småbrukare i Väst som reaktion i de bygder som också rest motstånd mot provborrningarna för atomavfall och motorvägsbyggande. De anslöt sig till en början till den fortfarande existerande men tynande Familjejordbrukarna Riksförbund. Den nya småbrukarorganisationen lämnade dock snart Familjejordbrukarna när alltfler anslöt sig till deras radikalare linje och så småningom bildade Förbundet Sveriges Småbrukare. Parallellt uppstod växande organisering för ekologisk odling genom miljörörelsens organisering av ekologiska konsumentkooperativ och samarbete för märkning av alternativodlat vilket också ledde till bildandet av det som idag heter Ekologiska lantbrukare och till den nära kopplad jordbrukarkooperativ.

Under slutet av 1980-talet raserades i praktiken samförståndsmodellen inifrån. Den ena partnern, arbetsgivarna och företagen lämnade förhandlingsbordet och valde att gå till konfrontation på alla områden. Den andra parten, de fackliga organisationerna valde att bortse från att samförståndsmodellen i praktiken inte fanns kvar med tilltro till att i alla fall snart samförståndsmodellen kunde återupprättas igen. Det enda rätta var att under tiden fortsätta försöka ha en dialog men inte ta någon strid där medlemmarna mobiliserades. Inom jordbruksområdet företräddes det fackliga intresset av samma organisation som företagsintresset vilket gjorde situationen än mer oklar.

En offensiv kunde inledas som för jordbruket innebar avskaffande av den gamla regleringen och införandet av en ny, total anpassning till världsmarknaden. Därtill att alla naturresurser i Sverige inklusive jordbruks- och skogsmark skulle släppas fri för internationell spekulation och alla krav på att den som äger jordbruk eller skog ska ha erfarenhet för att kunna ta ansvar för detta avskaffades. Resultatet lät inte vänta på sig, även om utvecklingen genom EU-medlemskap ibland återreglerades något men framförallt påskyndades ytterligare mot försämring. Inom skogsbruket avskaffades de institutioner som gjort det möjligt att främja en skonsam avverkning, hälsan och skyddet för de som arbetar, teknisk utveckling och att rationaliseringens vinster kunde tillfalla också de som arbetade i skogen. Det kunde ske genom att arbetarna ställdes inför nödvändigheten av att bli egna företagare satte under perfekt konkurrens längst ned i vinstackumuleringens kedja som förflyttade rikedomen från landsbygden till storföretagen.

Inom jordbruket ledde det till ständigt minskad matproduktion, avskaffandet av länsvisa produktionskedjor för slakterinäringen till förmån för mer nationell eller delvis internationell nivå och annan centralisering av vidareförädlingen samt fortsatt avfolkning av landsbygden. De fyra linjer som växte fram för att motverka utvecklingen var Ekologiska lantbrukarna som genom samverkan med LRF lyckades skapa en växande nisch för alternativodlat. Familjejordbrukarna som hade ett oklart förhållande till LRF och en majoritet som gick in för att EU medlemskap skulle kunna öppna för mer stabil jordbrukspolitik. Småbrukarna som var både kraftiga motståndare till både LRF och EU. Slutligen NOrdbruK som började engagera sig i den framväxande internationella bonderörelsen Via Campesina 1992. En internationell bonderörelse med 200 miljoner medlemmar som samtidigt verkar för familjejordbruk och i många falla ekologiska brukningsmetoder men kopplar detta till behovet av internationell systemkritisk organisering. NOrdbruK ifrågasatte inte bara EU:s jordbrukspolitik utan hela det rådande frihandelsystemet för livsmedel och den anpassning av detta som skett i Sverige med LRF och alla riksdagspartier som villiga medaktörer.

Skogsarbetarfacket och lantarbetarfacket har minskat kraftigt och gått upp i större fackföreningar där de har en marginell roll. Samtidigt försämras villkoren för de som arbetar i lantbruket och skogen drastiskt. I skogen är man åter i den situation som rådde på 1930-talet eller tidigare med ett entreprenörssystem för både avverkning och skogsskydd där lägstbjudande får jobbet och entreprenörskåren har en svag förhandlingsposition. Skadorna ökar på virke, skog och natur. Personer utan utbildning skickas också ut i skogen inom arbetslöshetsprogram med allvarliga dödsolyckor till följd. I jordbruket finns en växande skara importerad arbetskraft med extremt låga löner och arbetsvillkor som också för oss långt tillbaka i tiden. Inom bärplockningen är situationen extrem med rena maffiametoder för att lura utländska bärplockare att ta dyra lån för att komma till Sverige som de senare inte har en chans at betala när bärsäsongen är för dålig, bärföretaget går i konkurs eller bemanningsföretaget använder sig av extrema indrivningsmetoder för att få in sina förtjänster på lånen. När de sociala förhållandena försämras inom jord- och skogsbruket samtidigt som de politiska partierna saknar program och ofta ens intresse för att motverka avfolkningen tilltar andra motsättningar kring sådant som jakt eller bensinpriser.

I takt med att samförståndspolitiken ersätts av en mer nyliberal politik blir det svårare att organisera motstånd mot den rådande utvecklingsmodellen. Miljörörelsen professionaliseras alltmer och blir mer inriktad på tekniska lösningar och inte sociala förändringar. Allmänt blir det allt svårare för miljörörelsen med lokal förankring samtidigt som globala konflikterna tilltar. Den dominerande nyliberala politiken leder till ökade sociala klyftor, arbetslöshet och att internationella förhandlingar får allt större betydelse för ekologiska och sociala frågor. I detta läge kommer återigen miljörörelsen närmare syndikalisterna men nu främst på riksplanet i samband med arbetslöshetsmarscher till EU-toppmötet i Amsterdam 1997 och folkrörelsesamarbetet Göteborgsaktionen inför EU-toppmötet i Göteborg 2001 med fokus på att ifrågasätta den nyliberala politiken som drivs fram av internationella organisationer som EU, WTO och IMF. SAC och MJV bjuder in gäster från hela världen från bondeorganisationen Via Campesina, fackföreningar och Jubilee 2000, rörelsen i tredje världen som riktar sig mot den ekonomiska globaliseringen. Göteborgsaktionens motkonferens startade på Hvitfeldtska gymnasiet med temat hur kan arbetar, bonde- och miljörörelsen samarbeta. Men folkrörelsekonferensen avbröts av polisen som omringade skolan med containrar och efter ett tag stormade byggnaderna och omhändertog närmare 500 personer. Göteborgsaktionens konferens genomfördes delvis ändå men i stort innebar EU-toppmötet ett stort språng i repressionen mot den globala rättviserörelsen. Drömmen om en förening av arbetar- bonde- och miljörörelsen tycktes vara en omöjlighet.

Mot slutet av decenniet började dock direkta aktioner komma till stånd igen. Klimataktivister sökte ockupera landningsbanor och gator för att protestera mot flygets och bilismens klimatutsläpp. Att odla på stadsmark ökade både i form av kollektiva stadsodlargrupper och sk guerilla gardening. Matfrågan får ökat intresse genom slow food rörelsen, bondens marknad, matupproret och ökat intresse för närodlat. Aktioner mot geologiska undersökningar i jakt på uran började få förnyad fart. Nya orter lades till den långa listan där man med direkt aktion lyckats stoppa att ytterligare platser lades till listan för kärnbränslecykelns etableringar.

I Sverige och internationellt började Jordens vänner se Via Campesina och bonderörelser som centrala samarbetspartners. I GMO-frågan fanns ett gemensamt intresse. Men det gällde också frågorna kring förvaltningen av naturresurserna och omställning till ett hållbart skogsbruk och jordbruk. Detta samarbete har fortsatt i Sverige och Europa kring matsuveränitet för att hävda att varje land ska ha rätten att hävda möjligheten att med sitt jordbruk försörja sin befolkning. Ur detta tätare samarbete har samarbetet kring uppropet Återta makten över maten och naturbruket vuxit fram.

Idag råder andra förutsättningar än när folkrörelserna växte fram eller den maktkritiska miljörörelsen startade under 1960-talet i konflikt med samförståndets sociala kompromisser från 1930-talet. Konflikten stod under 1960- och 1970-talet ofta mot socialdemokratin medan det fanns en social bas i landsbygdens klassallianser för att stoppa exploateringar. Denna rörelse innebar en social frigörelse och resulterade i att avfolkningen avstannade under 1970-talet. I staden och på landet gick man till direkt aktion för ekologiska och sociala värden mot kortsiktiga vinstintressen.

Den sociala frigörelsen kom att avstanna. Förändringarna tycktes alltmer svåra att påverka. Med den nyliberala politikens allt starkare frammarsch ökade avfolkningen och allt mindre antal personer arbetade i jordbruket och skogsbruket eller bodde på landsbygden. Miljörörelsen professionaliserades i hög grad vilket gjorde att den allt mindre bidrog till social frigörelse. Försöken att motverka den nyliberala ekonomiska globaliseringen mötte på starkt motstånd. För de krafter som är kritiska mot den rådande utvecklingsmodellen inom jordbruk och skogsbruk är problemet inte heller lätt att lösa. De som ser en tillbakagång till samförståndspolitiken där staten hade en central roll är lika lite en lösning som den mer marknadsorienterade modellen som samförståndet idag sluter upp bakom. Hur förvaltningen av naturbruket ska organiseras är en öppen fråga. Hur får vi en levande produktiv landsbygd där rikedomen som skapas inte alltmer förs bort från de som arbetar? Inspiration kan man få från tidigare folkrörelsers kamp för landsbygdens intressen, social frigörelse och ekologisk hänsyn. Men avgörande är den situation som råder nu och vilka möjligheter den kan ge i människans samspel med naturen.

Tord Björk