“Alleuropeiskt hopp eller kulturvänsterns förkrigstid? – del 2″

Alleuropeiskt hopp eller kulturvänsterns förkrigstid?
– Del 2: EU:s historiska offensiv mot folkrörelserna.

Framtidshopp ser Ord&Bild-redaktören Ann Ighe i vänsterinitiativet Democracy in Europe Movement, DiEM som bildades på ett möte i Berlin i början av 2016. Detta möte talade i namn av hela Europa, ett möte rensat från Östeuropa i sin viktigaste del. Ingen av de tio politikerna i den samlande slutdiskussionen på mötet kom från Östra Europa. Ändå är det bara tio mil från Berlin till Polen. Bönderna och landsbygdens röster var helt bortsorterade.

I Östra Europa tar bönderna återigen strid i samma områden där 1902 den ryska revolutionen fick sin början mot den kapitalistiska världsordningen. Landsomfattande vägblockader organiseras i Ukraina mot ändring av skattelagar som drabbar små och medelstora bönder som resultat av de krav EU och IMF ställer. Nu hotar än större motsättningar. IMF ställer ultimatum och kräver att landets förbud mot att utländska bolag ska få äga den bördiga svarta jorden tas bort mot böndernas uttryckliga protester. De som hävdar att detta kan leda till att utländska storföretag tar makten över ukrainska landsbygden stämplas av EUs propagandacenter East Stratcom som spridare av rysk desinformation. I historiesyn och samtidssyn skapar nu EU institutioner för att strömlinjeforma en världsbild i enlighet med EU:s överordnade ideologi, att tillväxt och marknadsekonomi och därmed storföretagens intressen ska vara överordnat andra värden.

Det finns hopp. Förra året samlades i Rumänien bönder och miljövänner från hela Europa på ett möte för matsuveränitet, rätten för varje land att ordna sin självförsörjning av livsmedel. I Warszawa protesterade folkrörelser från hela världen när Nato och EU enades om att bedriva gemensamt hybridkrig mot Ryssland. I Berlin inbjöd Internationella fredsbyrån miljörörelsen och facket till gemensamma diskussioner om rättvis omställning för att rädda klimatet och freden. Medan västeuropeisk vänster samlas i namn av hela Europa på DiEM och andra möten där västliga parlamentariska partiers synsätt dominerar samlar sig Central- och Östeuropas folkrörelser på sociala forum för att protestera mot militarisering och åtstramningspolitiken.

I förlängningen av detta folkrörelsesamarbete finns hopp om en rättvis omställning av samhället som trotsar upprustningen och krigshetsen och istället sätter samverkan mellan landsbygd och stad i centrum. Lika lite som de sociala förändringarna i Ukrainas och Södra Rysslands jordbruksbygder för hundra år sedan kan isoleras från övriga Europa och världen kan de göra det idag. Tvärtom är det i gränsöverskridande solidaritet på trots mot de fiendebilder som EU och andra stormakter och storföretagen skapar som det finns en framtid.

För Ann Ighe så är det mer av en tillfällig vandring genom ett kulturellt Västeuropa som gäller. Det krävs mer av systematisk tematik och kronologi för att skapa framtidshopp. Nu verkar inte minst hennes avslutning bli en form av koketteri, titta hur duktig jag är som vågar ta debatten:

”Smakar på ordet, vågar till slut säga det: Förkrigstid”

Ola Larsmo, ordförande för Svenska PEN koketterar med samma hotbild i Svenska Dagbladet, vi lever i ett ”informationskrig” menar han och kryddar med ryssen, Göbbels, Sverigedemokraterna samt än mer lösryckt pseudonymen Putilov, ena dagen en källa för att bevisa Putins infiltration av Sverige, nästa dag själv ett påstått ryskt säkerhetshot. Varifrån hotet kommer tycks vara klart om man läser PENs hemsida. PEN är tyst om brotten mot mänskliga rättigheter sedan EU-vänliga politiker tog makten med hjälp av fascistiska grupper och folkligt protester. Fyra partier har i praktiken tystats med våld, stormning av partikontor och förföljelse, hemliga fängelser upprättats, journalister och politiker mördas medan efter massmord får förövarna inte bara straffrihet utan hyllas. PENs hemsida nämner inga konkreta fall mellan maktskiftet i februari 2014 fram till november 2016 enligt den undersökning Aktivister för fred gjort. Desto fler fall av brott mot mänskligheten rapporterar PEN om från Krim, Östra Ukraina och Ryssland. PEN släpper därmed en universell definition av mänskliga rättigheter. Det skadar kampen mot förtryck inte bara i Ukraina utan också i EU och Ryssland. Ingen är hjälpt av en så extrem metod för att godtyckligt uppmärksamma brott mot mänskliga rättigheter utifrån EU:s intressen och historieskrivning.

Det är särskilt tragiskt att det är Ola Larsmo som är ansvarig i egenskap av ordförande för svenska PEN. Han är en av Sveriges ledande författare som förstår den förtvivlan som ligger bakom folkrörelsers uppror vilket han visat i sin bok om hungerkravallerna i Västervik våren 1917. Mera medvetet propagandistisk har Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter samt Ordfront varit. Även de har likt PEN tagit upp hundratals fall som de relaterar till ryskt inflytande medan inte ett enda kopplat till den väststödda ukrainska regeringen lyfts fram 2014-2016. Dessa två organisationer går dessutom längre, Östgruppen har varit ledande i att internationellt diskreditera en fransk dokumentär om ett massmord i Ukraina med regeringens goda minne som till slut visades på SVT, en visning Ordfront på ledande plats i sin tidning också kritiserade, allt med de dubbla måttstockar som nu EU gör till norm.

För kulturskribent Ann Ighe som koketterar med att hon smakar på ordet förkrigstid i munnen passar PENs, Ordfronts och Östgruppens snedvridning väl. Det är istället dags att vara precis, motverka godtycklighet och tala tydligt med samma måttstock oavsett vem som är aktören. Ighe påpekar förstrött vikten av att sätta in Europas historia i den globala. Då är EU-ideologernas demonisering av böndernas och arbetarnas revolutioner medan liberalismen skönmålas ett hinder för att Europa ska kunna se folk i tidigare kolonialiserade världsdelar i ögonen. För att inte tala om förstå roten till våra dagars folkliga uppror.

Tord Björk