“Vänstern blundar för historiskt block av jämlikar”

En vänster som begränsar sig till att ena vänstern förmår inte att vara den kraft som behövs idag. Det som behövs istället är ett historiskt block där arbetarrörelsen måste se sig som jämlik partner med andra krafter för att lösa den sociala och ekologiska krisen genom att demokratisera samhället och världsordningen.

Magfrågan förenar många klassintressen som överbryggar den ökande klyftan mellan centrum och periferi inom Sverige och mellan länder. Det gör den till en grundbult för det historiska block som nu växer fram. Det sker som led i ett allmänpolitiskt uppsving för folkrörelserna globalt och i många länder. Solidaritetsrörelsen med tredje världen, miljörörelsen och småbrukarrörelsen organiserar gemensam kamp för att återta makten över maten och naturbruket främst i Sverige men också i internationell samverkan genom solidaritet över alla gränser. Miljö- och bonderörelsen motor i manifestationerna mot TTIP i hela Europa, krav på varje lands rätt att kunna försörja sin egen befolkning med det samlande begreppet matsuveränitet och en omställningsrörelse som arbetar på alla plan.

Detta allmänpolitiska uppsving kom också till uttryck på ett globalt möte i Berlin i oktober med Internationella fredsbyrån som värd. Här stod inte bara kampen mot militarisering på dagordningen. Lika viktig var kampen för en klimatomställning med väckelsetal mot krig och för klimatomställning av tyska LO:s, globala facket ITUC:s och internationella Jordens Vänners ordföranden.

Vänstern tycks ha förlorat många av folkrörelserna och deras gemensamma band ur sikte. En sammanlagd styrka som autodidakten och Sveriges på sin tid mest anlitade föreläsare E. H. Thörnberg kallar folkrörelsekomplexet. Detta innan akademikerna splittrade folkrörelserna i idébärande och intresseorganisationer. Visserligen söker vänstern göra detta folkrörelsekomplex till en del av vänstern genom begrepp som breda vänstern eller intersektionalitet. Men det är vänstern som ska stå för kittet i bredden i kraft av sin ideologiska förmåga. Rörelserna i utkanten av den breda vänstern ges därtill ofta förklenade termer som enfrågerörelser. För syndikalisten och folkbildaren Thörnberg var en sådan reducering av den demokratiska väckelse som skedde i missionshusen, nykterhetslogerna och folkets hus främmande.

Vänsterns kitt förlorar alltmer sin förmåga att täta sprickorna och förena krafterna. Ofta dominerar istället en debatt inom vänstern kring olika tudelade motsättningar som klasspolitik och identitetspolitik, parlamentarism och utomparlamentarism, våld och icke-våld, antiimperialism och befrielsekamp, EU och nationell suveränitet, en plötslig förändring av allt och reformism, postmateriella värden och socialkonservatism.

I den artikel av Åsa Linderborg som startade debatten är fördelningspolitiken central – ”Det är bara kampen om resurserna som kan minska klyftorna” – inte kampen om ett annat sätt att leva och bruka resurserna till, det som indianerna och folkrörelserna i Latinamerika kallar buen vivir. Lika inskränkt är svaret hon fick av Rebecca Selberg och Paula Mulinari. De framhäver också ekonomisk rättvisa – och att grupper protesterar och sedan samlas i allianser under breda paroller som rättvisa och erkännande. Det är en stor samling rörelser som radas upp men talande är att bonderörelsen, solidaritetsrörelsen med tredje världen, religiösa rörelser och fredsrörelsen saknas. I sin replik pekar Linderborg på att vad det två skriver mynnar ut i en ”så abstrakt nivå att hela diskussionen dra sig undan praktiska frågor”, en kritik som också kan riktas mot hennes eget allmänna resonemang som positionerar sig ideologiskt snarare än praktiskt och politiskt.

Greider erbjuder oss ett smörgåsbord med trevliga reformistiska kampfrågor som vi kan upptäcka om vi tar avstånd från revolutionära berättelsens mytologi. Samtidigt göre sig icke något annat subjekt än fackföreningar och vänster besvär. Malcolm Kyeyune pekar på en central konflikt mellan centrum och periferi i vår tid men förblir även han utan politiskt program, därtill utan någon rörelse som kan genomföra en samhällsförändring. Istället är det en ny berättelse som ska till eller narrativ för att det ska låta märkvärdigare. Tonvikten läggs även här tryggt och impotent i famnen på vänsterintellektuellas ideologiska positionering gentemot varandra.

Vänstern har skapat åt sig en ekokammare där man ger sig själva en ensamroll i historien och samtiden som nu blir kraftlös inför den framtid som nu möter oss. Historielös vacklar vänstern fram om den fortsätter utan materiell förståelse av den verklighet vi lever i där naturbruket är livsavgörande hur mycket än industriell produktion och urbana serviceyrken tycks dominera den formella ekonomin och representera den formella demokratins växelmynt i form av antal röster.

Det avgörande ögonblicket i demokratiseringen av Sverige bars fram av fundamentalistiska baptister när de 1857 bröt mot lagen och lät sig döpas som vuxna. De stod upp för sin personliga tro. Lade eget ansvar på var och en att läsa bibeln. Skapade omsorg och gemenskap där allas rösträtt var lika i den självstyrande församlingen. Det lade grunden för en bestående demokratisering av Sverige. Innan hade alla oppositionella rörelser i de breda folklagren krossats med våld, stängts in på dårhus och straffarbetsanstalter eller landsförvisats.

Baptisternas modell inspirerar de breda folklagren. Det är baptister som organiserar den första stora strejken i Sundsvall 1879. Myssjö baptistförsamling i Jämtland blir centrum för kampen mot förtrycket av samer och Norrlands bönder. Här blir Jonas Stadling frälst och blir Sveriges första socialreporter i Aftonbladet. Han avslöjar storföretagens baggböleri när de lägger under sig de norrländska skogarna medan bönder, renägare och lokalsamhällen görs maktlösa. Stadling jämför det med det koloniala förtrycket av Irland, en fråga lika aktuell då som den är idag.

Kulturen blommar i nykterhetsrörelsen. Producent- och konsumentkooperativ växer fram. Bönder, arbetare, kvinnor, fredsvänner och senare solidaritetsrörelsen, miljörörelsen och antirasister bildar folkrörelser efter baptisternas mönster om eget ansvar och jämlikt samarbete i lokalgrupper som samverkar nationellt och internationellt. I vänsterns historieskrivning är det ofta arbetarrörelsen ensam, möjligen i samverkan med liberala ideologers följeslagare som demokratiserar Sverige men den bakomliggande kraften är starkare än så. Den handlar mer om att göra demokrati än att utgå från rätta ideologiska modeller för hur demokrati ska se ut.

Än mer förnekar vänstern och arbetarrörelsen andras roll i den gemensamma välfärdens genomslag än den egna. I själva verket bidrog bönder lika mycket som arbetare. De sociala revolutioner under förra århundradet som radikaliserade kraven på rättvisa och avkolonialisering startades av bönder i dåtida Ukraina inom Tsarväldet 1902 med påföljande mexikanska revolution där zapatisterna med krav på jordreform ställde sig i spetsen 1910 och de indiska böndernas antikoloniala uppror med Gandhi som en av ledarna 1917. I Sverige stod bonderörelsen för ett lika stort bidrag som arbetarrörelsen till upprättandet av välfärdstaten. Det inleddes när bondefackliga och kooperativa krafter i Bondeförbundet gjorde uppror mot partiledningen och den tidens borgerliga ekonomi för att tillsammans med socialdemokraterna kräva mer pengar till de arbetslösa och mer pengar till mjölken 1932.

Idag kännetecknas inte bara vänstern utan till och med centern för att inte tala om de till synes allenarådande socialliberalerna och nyliberalerna med avarten grönliberaler och förstås också de alltmer Timbrostyrda Sverigedemokraterna av oförmåga att förstå de areella näringarnas särskilda karaktär. Svenska vänsterns oförmåga att ta landsbygden och de som arbetar i naturbruket på allvar är ett hinder i kampen för gemensam välfärd. Den kan inte skapas utan motstånd och alternativ till centrums rådande ekonomiska, politiska och militära krigföring mot periferin.

Oförmågan kom till tydligt uttryck på årets Socialistiskt forum i Stockholm. Denna vänsterns samlingsplats liknar alltmer en söndagsskola för plakatreformism eller en bokmässa med journalister, författare och experter i huvudrollerna. Som vanligt var bönder och landsbygdens intressen osynliga i programmet. Även internationella frågor placerades i marginalen eller uteslöts helt om de var för kritiska mot väst. Utan gemensamma demokratiska beslut utestängdes uppmärksammande av det väststödda kriget mot det fattiga Jemen som uppföljning av fyra års utestängning av annan syn på Syrienkonflikten än den som dominerar i väst. Den tankefrihet som arbetarrörelsen en gång bar fram som sitt kännetecken har nu bytts ut mot räddhågsenhet.

Under tiden byggs det historiska blocket av jämlika demokratiska rörelser. I Ojnareskogen, Kallak, Dorotea, Jönköping och på andra platser ockuperas skogen, gruvprojektering, en vårdcentral, nazisters marschväg, platsen där flyktingar ska kastas ut ur landet och Natoländernas nya militära övningsområde. Kampen mot renovräkningar enar hyresgäster med av en brokig skara rörelser. Kravet på en rättvis omställning växer inte bara av miljonprogrammet utan också av naturbruket, industrin, energi och transporter. I Köpenhamn samlas vänstern och miljöaktivister för att arbeta fram hur en internationell valutasamverkan och skuldavskrivning gör utträde ur eurozonen och bekämpande av åtstramningspolitiken möjlig och i Bryssel samlas Altersummit där ekologisk omställning och samarbete mellan miljörörelsen, bonderörelsen och facket står centralt.

Förhoppningsvis kan snart också vänsterintellektuella som alltför länge sett sig som centrum för en bred vänster ansluta sig till rollen att jämlikt sida vid sida med andra rörelser göra motstånd och ta enande strid för en rättvis omställning av Sverige och världen.

Tord Björk