“Bönders och Europas öde avgörs i Ukraina?”

Swedbank och rika länders storföretag vill få köpa Ukrainas svarta jord, billigt. Så kan det bli. EU och Valutafonden IMF kräver att Ukraina slopar lagen som hindrar utländska bolag att köpa åkermark. Ultranationalister, med nazisten Biletskij i spetsen söker försvara åkermarken. 7 miljoner ukrainabönders framtid hotas av Monsanto, John Deere och andra bolag. Härnäst kan EU:s tolv miljoner bönder hotas.

När Sverige och Polen ledde, i att få Ukraina att ta ett associationsavtal med EU, var det två områden som EU och utländska investerare såg som intressanta för sin framtida vinst: skiffergas och jordbruk. Med oljepriset föll också priset för skiffergas, som inte fick nån boom i Ukraina.

Kvar står jordbruket som globala ’investerares’ hopp. Övriga områden, som producerar mest mat i världen, är USAs mellanvästern, med så gles befolkning att underlag för livsmedelsbutiker saknas.

Industrierna för kemi, genteknik, antibiotika, maskiner och fossilbränsle gör, med bankerna, sitt för maximerad kortsiktig vinst () i livsmedelsindustrin. Enstaka maskinskötare handhar enorma arealer i ett folkglest landskap, och levererar, till stora delar av jordens befolkning, mycket skräpmat som slår ut lokal produktion av näringsrik mat.

I snitt är en USA-bondgård 10 gånger större än i EU, där de är större än i Ukraina. Ukrainas landsbygd hotas om storföretag tar över. Rädsla för arbetslöshet och social oro, vid uppluckring av lagen om att utländska företag inte får äga mark, men arrendera, gör att alla partier har varit mot lagändring. Institutet Vox Ukraine, finansierat från väst, hävdar att de har fel, och att liberalisering av ägande ökar priset på åkermark och skapar förutsättningar för ’strukturrationalisering’, till allas fördel.

Politiker som lutar sig mot väst har föga val. För att IMF skulle ge nya miljardlån, behövde lagen hävas i mars. Men beslutet har skjutits till årets slut, efter det politiska tumult kravet skapat. IMF har hållit landet hjälpligt på fötter, sedan ekonomin rasade när associationsavtalet med EU ingicks, som följd av Euro-majdanupproret, i västra och centrala Ukraina, mot president Janukovitsj. Exporten till EU rasade första året 37 procent, vilket inte var avsikten, och till Ryssland med 60 procent, vilket var avsikten. Förra året stabiliserades ekonomin något efter raset, men landet klarar sig inte utan mer lån.

Med kniven på strupen, talar allt för att Ukrainas politiker låter EU och IMF få sin vilja igenom, så den globala jordbruksindustrin kan härska över den svarta jorden. De som gör kraftfullt motstånd, mot att utländska bolag tar över åkermarken, är ultranationalister, som nazister, kring Andrej Biletskij, fascistiska Azovbataljonens ledare, parlamentsledamot. Han behöll sin nazism med antisemitism efter Janukovitsj fall, fast fascistpartiet Svoboda och andra ultranationalister bytt från att hata ”Moskva-judar” till att hata ryssar.

I parlamentet, 2017, på treårsdagen av Majdanupprorets seger, krävde Biletskij en ny kurs. Han sa sig representera en alltmer enad rörelse av nationalister, beredda att upplösa parlamentet, om de inte får sin vilja igenom. Rörelsen accepterar inte ”privatisering av strategiska företag, försäljning av åkermark eller dyrare värme, vatten och el.”

Biletskijs tal kom när ultranationalisterna känner sig starka nog att tvinga fram nyval. De ultranationalistiska frivilligförbanden, som delvis på pappret integrerats i militären, är mer populära hos befolkningen än politiker och regering. De är ledande kraft vid fronten, mot det av Ryssland stödda upproret i Donbass.

En krypande offensiv pågår från ukrainsk sida, in i den gråzon som är uppgjord för att skilja stridande åt. Det rapporterar Radio Free Europe som spritt USA stödd propaganda i Östeuropa sedan 1950-talet (). Därmed minskar geografiska avståndet mellan parterna, vilket utlöst den eskalering av konflikten som lett till många döda och utslagen infrastruktur under 2017.

Än mer drastisk förändring av konflikten är den ekonomiska blockad, som ultranationalister genomfört i år, mot regeringens vilja. Alla järnvägstransporter mellan Ukraina och upproriska folkrepublikerna Donetsk och Lugansk har stoppats. 78.000 vagnar i Donetsk, med antracitkol för kraftverk i västra Ukraina kan inte komma fram. Det skapar ekonomisk kris i både Ukraina och folkrepublikerna, med arbetslöshet för uppåt 75000 tusen, enligt Ukrainas statsminister Hrojsman. Som följd av blockaden har myndigheterna i folkrepublikerna börjat tvångsförvalta bolagen på sitt område 1 mars, för att få igång produktion och handel igen, om nödvändigt till eller via Ryssland.

Ryska och tyska utrikesministrarna, Sergej Lavrov och socialdemokraten Sigmar Gabriel möttes 7 mars. De enades om att stärka OSSE:s roll som observatör för att Minsköverenskommelsen hålls, och talade mot den ekonomiska blockaden. En skarp kontrast mot utrikesminister Wallströms besök i Moskva, efter att den söndrande blockaden pågått en månad, i strid mot Minsköverenskommelsen. Svenskt ointresse för om överenskommelsen uppfylls av alla parter kom till tydligt uttryck.

President Porosjenko beslöt 15 mars att göra den illegala blockaden till regeringspolitik under stark press från ultranationalisterna (). Både den illegala och nu den legala blockaden bryter mot Minsköverenskommelsen som Ukraina med Ryssland, Tyskland och Frankrike skrev under, där också OSSE* och representanter för folkrepublikerna är parter. Ultranationalisterna, med oligarker i bakgrunden, strävar istället för fullt krig mot folkrepublikerna, kapande av kvarvarande ekonomiska band och utfrysning av dess invånare från alla band med ukrainska myndigheter.

Av avgörande betydelse för hela Europa vore ett fullskaligt krig i Östra Ukraina, likaså om globala storföretag och spekulatörer få fritt fram att styra över den svarta jorden. Ska storföretags kortsiktiga vinst, med alltmer militariserad aggressiv nyliberalism, tillåtas driva på krig,och lägga under sig () ekosystem, som mångas matförsörjning hänger på? Om detta avgörande ekologiska och sociala skede i Ukrainakonflikten får vi knappt höra något. För svensk miljö- och fredsopinion återstår mycket att göra.

Tord Björk
Swedbank och rika länders storföretag vill få köpa Ukrainas svarta jord, billigt. Så kan det bli. EU och Valutafonden IMF kräver att Ukraina slopar lagen som hindrar utländska bolag att köpa åkermark. Ultranationalister, med nazisten Biletskij i spetsen söker försvara åkermarken. 7 miljoner ukrainabönders framtid hotas av Monsanto, John Deere och andra bolag. Härnäst kan EU:s tolv miljoner bönder hotas.

När Sverige och Polen ledde, i att få Ukraina att ta ett associationsavtal med EU, var det två områden som EU och utländska investerare såg som intressanta för sin framtida vinst: skiffergas och jordbruk. Med oljepriset föll också priset för skiffergas, som inte fick nån boom i Ukraina.

Kvar står jordbruket som globala ’investerares’ hopp. Övriga områden, som producerar mest mat i världen, är USAs mellanvästern, med så gles befolkning att underlag för livsmedelsbutiker saknas.

Industrierna för kemi, genteknik, antibiotika, maskiner och fossilbränsle gör, med bankerna, sitt för maximerad kortsiktig vinst i livsmedelsindustrin. Enstaka maskinskötare handhar enorma arealer i ett folkglest landskap, och levererar, till stora delar av jordens befolkning, mycket skräpmat som slår ut lokal produktion av näringsrik mat.

I snitt är en USA-bondgård 10 gånger större än i EU, där de är större än i Ukraina. Ukrainas landsbygd hotas om storföretag tar över. Rädsla för arbetslöshet och social oro, vid uppluckring av lagen om att utländska företag inte får äga mark, men arrendera, gör att alla partier har varit mot lagändring. Institutet Vox Ukraine, finansierat från väst, hävdar att de har fel, och att liberalisering av ägande ökar priset på åkermark och skapar förutsättningar för ’strukturrationalisering’, till allas fördel.

Politiker som lutar sig mot väst har föga val. För att IMF skulle ge nya miljardlån, behövde lagen hävas i mars. Men beslutet har skjutits till årets slut, efter det politiska tumult kravet skapat. IMF har hållit landet hjälpligt på fötter, sedan ekonomin rasade när associationsavtalet med EU ingicks, som följd av Euro-majdanupproret, i västra och centrala Ukraina, mot president Janukovitsj. Exporten till EU rasade första året 37 procent, vilket inte var avsikten, och till Ryssland med 60 procent, vilket var avsikten. Förra året stabiliserades ekonomin något efter raset, men landet klarar sig inte utan mer lån.

Med kniven på strupen, talar allt för att Ukrainas politiker låter EU och IMF få sin vilja igenom, så den globala jordbruksindustrin kan härska över den svarta jorden. De som gör kraftfullt motstånd, mot att utländska bolag tar över åkermarken, är ultranationalister, som nazister, kring Andrej Biletskij, fascistiska Azovbataljonens ledare, parlamentsledamot. Han behöll sin nazism med antisemitism efter Janukovitsj fall, fast fascistpartiet Svoboda och andra ultranationalister bytt från att hata ”Moskva-judar” till att hata ryssar.

I parlamentet, 2017, på treårsdagen av Majdanupprorets seger, krävde Biletskij en ny kurs. Han sa sig representera en alltmer enad rörelse av nationalister, beredda att upplösa parlamentet, om de inte får sin vilja igenom. Rörelsen accepterar inte ”privatisering av strategiska företag, försäljning av åkermark eller dyrare värme, vatten och el.”

Biletskijs tal kom när ultranationalisterna känner sig starka nog att tvinga fram nyval. De ultranationalistiska frivilligförbanden, som delvis på pappret integrerats i militären, är mer populära hos befolkningen än politiker och regering. De är ledande kraft vid fronten, mot det av Ryssland stödda upproret i Donbass.

En krypande offensiv pågår från ukrainsk sida, in i den gråzon som är uppgjord för att skilja stridande åt. Det rapporterar Radio Free Europe som spritt USA stödd propaganda i Östeuropa sedan 1950-talet. Därmed minskar geografiska avståndet mellan parterna, vilket utlöst den eskalering av konflikten som lett till många döda och utslagen infrastruktur under 2017.

Än mer drastisk förändring av konflikten är den ekonomiska blockad, som ultranationalister genomfört i år, mot regeringens vilja. Alla järnvägstransporter mellan Ukraina och upproriska folkrepublikerna Donetsk och Lugansk har stoppats. 78.000 vagnar i Donetsk, med antracitkol för kraftverk i västra Ukraina kan inte komma fram. Det skapar ekonomisk kris i både Ukraina och folkrepublikerna, med arbetslöshet för uppåt 75000 tusen, enligt Ukrainas statsminister Hrojsman. Som följd av blockaden har myndigheterna i folkrepublikerna börjat tvångsförvalta bolagen på sitt område 1 mars, för att få igång produktion och handel igen, om nödvändigt till eller via Ryssland.

Ryska och tyska utrikesministrarna, Sergej Lavrov och socialdemokraten Sigmar Gabriel möttes 7 mars. De enades om att stärka OSSE:s roll som observatör för att Minsköverenskommelsen hålls, och talade mot den ekonomiska blockaden. En skarp kontrast mot utrikesminister Wallströms besök i Moskva, efter att den söndrande blockaden pågått en månad, i strid mot Minsköverenskommelsen. Svenskt ointresse för om överenskommelsen uppfylls av alla parter kom till tydligt uttryck.

President Porosjenko beslöt 15 mars att göra den illegala blockaden till regeringspolitik under stark press från ultranationalisterna. Både den illegala och nu den legala blockaden bryter mot Minsköverenskommelsen som Ukraina med Ryssland, Tyskland och Frankrike skrev under, där också OSSE* och representanter för folkrepublikerna är parter. Ultranationalisterna, med oligarker i bakgrunden, strävar istället för fullt krig mot folkrepublikerna, kapande av kvarvarande ekonomiska band och utfrysning av dess invånare från alla band med ukrainska myndigheter.

Av avgörande betydelse för hela Europa vore ett fullskaligt krig i Östra Ukraina, likaså om globala storföretag och spekulatörer få fritt fram att styra över den svarta jorden. Ska storföretags kortsiktiga vinst, med alltmer militariserad aggressiv nyliberalism, tillåtas driva på krig, och lägga under sig ekosystem, som mångas matförsörjning hänger på? Om detta avgörande ekologiska och sociala skede i Ukrainakonflikten får vi knappt höra något. För svensk miljö- och fredsopinion återstår mycket att göra.

Tord Björk